Finansmarknadsminister Peter Norman gillar att hacka på banker för att få pluspoäng hos populasen. Genom att ha en bakgrund som VD för Sjunde AP-fonden i tio år och arbete på Riksbanken och även en kortare tid på Alfred Berg Asset Management har han skaffat sig kunskaper inom området han är satt att förvalta. Men det hade även hans företrädare kristdemokraten Mats Odell, som tvingades lämna regeringen efter Kristdemokraternas tillbakagång i valet 2010. Mats Odell hade dessutom en gedigen politisk bakgrund.
Men Peter Norman har ingen politisk bakgrund (han gick med i Moderaterna samtidigt som han fick frågan av Fredrik Reinfeldt att bli minister). Och han tycks helt sakna den politiska känsla som bör finnas hos en borgerlig minister. Bara han får möjlighet att klämma åt bankerna är han nöjd. Han nöjer sig inte med de kapitalregler som EU sätter upp, utan de svenska bankerna ska ha extra stränga kapitalregler, vilket gör att de blir mindre konkurrenskraftiga. Affärerna flyttar utomlands. Han har uttalat sig för en sammanslagning av 1-4 AP-fonden (den 6 AP-fonden är en fiaskofond som spelat bort pensionärernas pengar på högriskinvesteringar och den tycks alla inklusive Norman vara ense om att lägga ned, den Sjunde AP-fonden, som Norman själv varit chef för, hanterar pengarna inom Premiepensionssystemet). Detta trots att uppdelningen på flera oberoende AP-fonder tillkommit dels för att alla pensionspengar inte ska spelas bort om en styrelse eller VD skulle göra ett katastrofalt strategiskt misstag, dels för att inte koncentrera makten över pensionssystemets investeringar så att politikerna ska kunna manipulera näringslivet. För Norman spelar det ingen roll att de fyra AP-fonderna var för sig kontrollerar 200 miljarder kronor och alltså har alla möjligheter att driva en rationell förvaltning, de är var för sig nästan lika stora som de två största försäkringsbolagen (Alecta och Skandia) och tillsammans större än de två bolagen tillsammans. Norman tror att det går att spara flera miljoner på en gemensam förvaltning. Det har han säkert rätt i, men kostnaderna för den risk en gemensam förvaltning innebär är mångdubbelt större. Det finns uppenbara risker för en högst obehaglig maktkoncentration till politikerna med en enda AP-fond. Det skulle kunna innebära att en politisk agenda tar överhanden över det som är AP-fondens syfte: att ge pensionärerna så bra avkastning som möjligt.
Norman har också drivit politiska kampanjer i de företag där staten har ett betydande ägande. Han försökte genomdriva svenska statens bonuspolitik i det av staten delägda Nordea, men röstades ner på bolagsstämman. Han har också gjort uttalanden om hur delstatliga företag ska bedriva sin verksamhet – något som inte bör ske i ett icke-socialistiskt land och när det gällde Telia så krävde han att en person två nivåer under den han rimligen bör kunna påverka (styrelseordförande) skulle ta “time out” för att han i media utpekats som att ha känt till med vem Telia förhandlade i Uzbekistan.
Norman har också (i samarbete med Anna Kinberg Batra) skurit ner Moderaternas tidiga så stolta privatiseringsplan till i praktiken ingenting (SAS, som ingen vill köpa, och ytterligare aktier i Nordea, där finska Sampo nu är mycket större än svenska staten, är egentligen det enda som står kvar på säljlistan).
Det är beklämmande att regeringen låter en person som inte har den minsta politiska känsla för det som borde varit alla fyra, och åtminstone är de tre mindre, partiernas ideologi styra de viktiga finansmarknadsfrågorna. Regeringen är inte en kapitalförvaltare utan ett politiskt organ!