I dessa dagar är det lätt att konstatera att fanatiska islamister begår de mest bestialiska våldsdåd i Kaukasus. Vi har än en gång fått se vart fanatisk islam kan leda. Det finns inget försvar för dessa dåd. Och det kan inte tillgripas hårda åtgärder nog mot de kriminella ligor som härjar i området. Stora delar av maffia-ligorna i Moskva härstammar också från Tjetjenien. Ryssarna har på goda grunder skaffat sig en ytterst negativ inställning mot tjetjener i allmänhet. Och de islamistiska tjetjenerna gör sitt bästa för att resten av världen ska ansluta sig till den ryska synen.
Men när detta är sagt ska också sägas att den ryska politiken mot Tjetjenien är oacceptabel. Och att den varit oacceptabel i 200 år.
Kriget i Kaukasus är ingen nyhet. Det tog ryssarna, med början kring år 1800, 100 år att erövra och kuva de kaukasiska nationerna mellan Ryssland och dagens Turkiet och Iran. Särskilt tjerkasserna i väst och bergsfolken i Dagestan i öst fortsatte göra väpnat motstånd långt in i sovjetisk tid. Det var omöjligt för ryssarna att utplåna allt motstånd, vilket fortsatte i skogarna och på de kaukasiska ländernas berg.
Den legendomspunne motståndsledaren Sjamil tillhörde den avariska folkgruppen och talade turkiska, men är ändå tjetjenernas nationalhjälte. Han ledde den motståndskamp som utkämpades mot Ryssland till förmån för de folk och nationer som bebodde områden som senare blev kända som Tjetjenien, Ingusjien och Dagestan. Målsättningen var att få till stånd en union av de nordkaukasiska folken. Traditionellt har dessa, trots språkliga och religiösa skillnader, delat ett gemensamt kaukasiskt kulturarv. Det är endast den sentida ryska politiken – att “söndra och härska” – som skapat en bild av en hopplöst brokig blandning av folkslag som “inte kan fungera tillsammans” utan rysk kolonialism.
Imam (han var alltså muslim) Sjamil greps och fängslades slutligen av ryssarna 1859, då det tjetjenska oberoendet vanligen anses ha upphört – tjetjenerna hade varit mer eller mindre självständiga under ett tjugotal år. Låt vara att motståndet fortsatte i andra regioner och inte minst i bergen.
Tjetjenernas fortsatta motstånd mot den nästan hundraåriga ockupationen gjorde att Stalin 1944 beslöt sig för att krossa hela den tjetjenska befolkningen. I den kalla månaden februari 1944 hade de intet ont anande tjetjenerna samlats i sina byar för att fira Röda arméns minnesdag, när hemliga polisens trupper plötsligt omringade människomassorna, sköt ner alla som gjorde motstånd och stängde in hela den en halv miljon starka tjetjenska befolkningen i deportationstågens iskalla godsvagnar. Destinationen för de överlevande var Kazachstans kalla och ödsliga ytterområden.
I Kazachstan var dödstalen höga bland de deporterade som lyckats överleva transporten. Varför? Efter Andra världskriget upprättade Ryssland i Moskva ett särskilt laboratorium för att tillverka gifter med uppgift att i tysthet eliminera fler av de deporterade. Detta planerades särskilt för tjetjenernas räkning, eftersom det var Stalins uppriktiga önskan att förgöra hela folket. Men Sovjetunionen hade inte ett lika effektivt lägersystem som det nationalsocialistiska Tyskland. I de sovjetiska lägren dog människorna långsamt av hunger och sjukdom med mera. Kanske tyckte Stalin och Berija att tjetjenerna dog alltför långsamt, och som är känt förblev de obändiga också i koncentrationslägren.
Professor Ivan Bilas, en krigshistoriker i det ukrainska parlamentets tjänst, hittade i de ryska statsarkiven de dokument som bekräftar dessa förfärliga historiedetaljer.I block nummer 9478, låda nummer 1375 återfanns dokumentationen om den tjetjenska elimineringsoperationen medelst gifter, gömda i de så kallade humanitära hjälpförpackningar som sändes till de deporterade. Arsenik avsett för vetemjöl och salt: ett gram för ett kilogram mjöl, tio gram för ett kilogram salt.
Mer än hälften (60 procent) av alla tjetjener dödades under deportationen eller i Kazachstan. Men deras stolthet och drömmen om Frihet kunde inte skingras av kommunismen. Inte heller i Gulag-arkipelagens läger gav tjetjenerna upp inför tyranniet. De valde hellre döden än slaveriet. Denna uthållighet höll den lilla nationen vid liv. Också minnet av hemlandet hölls vid liv, varför majoriteten av överlevarna och deras efterkommande återvände till Tjetjenien så fort de fick chansen efter Stalins död. Detta skedde 1956. Den blivande presidenten Dudajevs familj tillhörde dem som återvände.
Efter 132 års rysk ockupation av Tjetjenien, vann Dzjochar Dudajev 1991 presidentvalet och utropade oberoende för den tjetjenska republiken. Vid samma tid utropade alla de 14 icke-ryska sovjetrepublikerna sitt oberoende, men också flera delrepubliker inom den före detta Ryska sovjetrepubliken förklarade sig självständiga. Men i samtliga dessa fall lyckades Ryssland krossa frihetsrörelserna och ersätta ledarna med gamla pro-Kreml-kommunister. Eller också, såsom skedde i Tatarstan, Tuva och Kalmuckien, övertalades republikerna att acceptera ökad självständighet som en tillfällig lösning.
Tre fredliga år av tjetjensk de facto-oberoende följde under ledarskap av president Dudajev tills Ryssland 1994 startade en massiv och förödande invasion av Tjetjenien. De tre åren i frihet hade gett tjetjenerna ett hopp om ett bättre liv. Motståndet mot ryssarnas invasion var därför totalt, och även en majoritet av den ryska minoriteten i Tjetjenien anslöt sig till tjetjenerna och fördömde den ryska invasionen. Ryssarna förlorade kriget och drog bort sina trupper 1996.
Efter några år var det dags igen. Ryska trupper slog till för att krossa det i praktiken självständiga Tjetjenien. Det kriget pågår fortfarande.
Tjetjenerna har all rätt att göra motstånd mot ryssarna.
Men de terrordåd som genomförts under de senaste veckorna underminerar tjetjenernas rättmätiga kamp för ett fritt Tjetjenien. De demokratiska krafterna bland tjetjenerna förtrycks inte bara av ryssarna utan också av de islamistiska extremister, som försöker utnyttja tejtjenernas frihetssträvanden i egna onda syften. Demokratiska tjetjener från hela världen hade samlats i Köpenhamn när muslimska banditligor i oktober 2002 ockuperade Dubrovka-teatern i Moskva, något som resulterade i över 100 döda. Ryssarna begärde ledaren för tjetjenernas konferens i Köpenhamn utlämnad som ansvarig för dåden (Danmark vägrade). Dåden i Moskva var ett hårt slag mot den demokratiska frihetsrörelsen i Tjetjenien. På samma sätt som dåden i Beslan nu i veckan.
De demokratiska krafterna bland tjetjenerna får allt svårare att göra sin röst hörd. För världen är det svårt att se att de tjetjenska demokraterna har lika rätt som de tjetjenska islamisterna har fel.