Emellanåt, ganska sällan, kommer det ett journalistiskt avslöjande som tvingar någon börsbolagsdirektör att bättra sig – eller avgå. Senast har vi omvälvningarna i Industrivärden-Handelsbanken-SCA, som trots allt var ganska små. Efter en del avslöjande artiklar i Svenska Dagbladet blev det klart att Sverker Martin-Löf avgår redan i år som ordförande i Industrivärden och SCA. Han hade tidigare sagt att han skulle avgå 2016, då han skulle hunnit fylla 72. Av allt att döma är det de personer som redan var påtänkta som fyllt tomrummet efter Sverker Martin-Löf. Industrivärdens VD Anders Nyrén blir styrelseordförande. Och Handelsbanken fick en ny VD ett år tidigare än vad som var tänkt i slutet av förra året.
Någon gång tar ägarmakten till storsläggan och sparkar en VD. Men det sker nästan alltid med bibehållen kontroll för den ledande ägargruppen och beror i de allra flesta fall på att företagets resultat varit uselt och att ägarna fått nog med en misslyckad VD. Någon enstaka gång beror det på personliga motsättningar. Det finns också enstaka exempel på när utomstående ägargrupper har agerat, men de har främst rört ganska små företag.
I USA finns, i motsats till i Europa, aktieaktivister. Ofta i form av aktivistfonder. Fonder som investerar i företag som visat dåligt resultat och där fonden anser att de kan tjäna bra på att rycka upp företaget eller tvinga det till förändring. Det är fonder som tar risker, stora risker. De får dock allt svårare att göra sig gällande när indexfonder, som alltid ligger lågt och aldrig röstar på bolagsstämman utan istället röstar med fötterna och säljer aktierna, växer sig större. Men i USA finns det trots allt “företagspirater” som är beredda att satsa hårt på att sätta in en blåslampa riktad mot en ineffektiv ledning. Mest känd är nog Carl Icahn. Men i USA finns många fler. I USA är det vanligt att företagsledningen lyssnar på vad aktivisterna har att säga. De vet att om de inte gör det är deras dagar räknade. I ett stort antal fall har aktivisterna tvingat fram uppryckningar och effektiviseringar av företaget. En del kanske tycker att det bara berör ägarna och företagsledningen. Men det är mycket viktigare än så. Det handlar om kapitalismens kärna. Bara den som kan förränta anförtrott kapital effektivt är värd fortsatt förtroende. Och handlar det om eget kapital är det bara den som förvaltar kapitalet framgångsrikt som kommer att överleva som kapitalist.
I Europa är de sorgligt få som är aktivistkapitalister och i Sverige kan vi räkna till en enda, Christer Gardell. Möjligen fanns en gång därtill den slocknade stjärnan Sven-Olof Johansson. Christer Gardells aktivistfond Cevian uppnår dock inte alls samma snabba resultat som hans motsvarigheter i USA. Redan 2006 började Cevian engagera sig i Volvo. En del strategiska förändringar har uppnåtts, men långtifrån de revolutionerande resultat som amerikanska aktivister lyckats med. Och Cevian har vid det här laget varit med i nio år. Av USAs 500 största företag har ett av sju utsatts för en aktivistattack under de senaste fem åren. Det är ett hälsotecken! Vi skulle behöva det i Sverige också. Men här är det någon enstaka journalist som hoppas på Stora journalistpriset som gör det renhållningsarbete som aktieägaraktivister borde göra, mer riklig belöning vid framgång och ruin vid misslyckande, som resultat.