Under förra veckan översvämmades medierna (åtminstone kvällstidningarna) av indignation över att ett gäng ishockeyspelare troligen burit sig åt som grisar (vad som egentligen hände den aktuella natten vet varken Contra, de kvällstidningsjournalister som skrivit sida upp och ned om saken eller den klubbdirektör som omgående gav två av spelarna sparken).
Ingen behöver tvivla över att Contra hållit moralens flagga högt när de kretsar som idag talar så indignerat om heterosexuell promiskuitet (och aldrig säger ett knyst om homosexuell dito) gick i bräschen för “sexuell frigörelse” och lade grunden till ett samhälle där händelser sådana som den aktuella kan inträffa. Och där av staten finansierade Dramatiska Institutet gärna hjälper sexåringar att utforska sin sexualitet genom att berätta lesbiska sagor för dem.
“Sexliberalismen” var en viktig och integrerad del i den livsstil som för trettio år sedan av en samlad vänster ansågs vara fullt naturlig och normal. Och den lever kvar i delar av vårt samhälle än idag.
Den så kallade groupie-kulturen innebär att unga flickor gör vad som helst för att komma i säng med popartister, idrottsmän och andra kändisar. Och märkligt nog inte i så få fall även att komma i lag med ökända brottslingar, som till och med i fängelserna uppvaktas av flickor som med tanke på sin egen säkerhet verkligen borde veta bättre. Olika populära TV-såpor backar upp promiskuiteten och framställer den som naturlig genom att i programformaten öppna för sexuell utlevnad inför tittarna. Här är det tidningar och etermedia som i ljuv förening tjänar pengar på en destruktiv livsstil och aldrig drömmer om att framföra någon moralisk indignation.
Den som betraktar företeelser som dessa som acceptabla, har knappast någon anledning att ta till brösttoner och krigsrubriker när personer anpassar sig till vad som länge varit en accepterad och förhärskande kultur i kändissvängen, livligt uppbackad i media. Vi kan klara oss utan den kulturen, liksom vi kan klara oss utan att pressen grottar ner sig i enstaka händelser som väl svarar emot vad som sedan länge setts som fullt normalt (och inte minst lukrativt) av de i pressen tongivande kretsarna.