När folkpensionen infördes i Sverige 1914 var pensionsåldern 67 år. Och medellivslängden 57. Bara de riktigt långlivade fick någon pension över huvud taget. Idag är den officiella pensionsåldern enligt de flesta avtalspensionssystemen 65, men åtskilliga slutar arbeta betydligt tidigare. Det offentliga pensionssystemet saknar sedan några år faktiskt officiell pensionsålder, du får själv ansöka om att du vill ha pension, dock tidigast vid 61 års ålder. Ju tidigare du söker desto lägre blir pensionen. Har du inte ansökt om pension när du fyller 70 får du ett brev från Försäkringskassan som erbjuder dig att söka pension – om du inte hört av dig dessförinnan har du inte fått någon pension alls från staten.
Den genomsnittliga pensioneringsåldern var 2004 62,3 år. Bara 40 procent av 64-åringarna ingår i arbetskraften och när det gäller personer över 65 är det bara några få procent som fortfarande arbetar. Främst personer som driver egna företag.
Med allt fler äldre och med tiden minskande ålderskullar i aktiva åldrar blir situationen ohållbar. Vi måste rent generellt arbeta längre än till 65. Men det är det inte många som vill, personer som närmar sig 65 ser inte sällan fram emot att föra ett aktivt liv utan krav från arbetsgivare. Att jaga, syssla med handarbete, umgås med barnbarnen, resa… Men allt färre kommer att få råd. Det nya pensionssystemet ger en pension som motsvarar ungefär halva lönen under de aktiva åren. Du måste ha bra avtalspensioner eller ett stort eget pensionssparande för att ha råd med allt det där du tänker göra…
I Europa har den faktiska pensionsåldern krupit neråt i åldrarna. Många system har varit extremt generösa, som det italienska (Silvio Berlusconis främsta insats som premiärminister var att han faktiskt lyckades rensa upp i en del av de allra mest kostsamma avarterna i det italienska pensionssystemet) och franska (våldsamma strejker har hittills satt stopp för alla förslag att skapa ett ekonomiskt hållbart system). Systemen i Östeuropa har också haft låga pensionsåldrar, men där har det ohälsosamma arbetslivet och det myckna vodkadrickandet gjort att många avlidit innan den officiella pensionsåldern, så de låga åldrarna har inte varit så dyrbara för staten. Nu ser det snart annorlunda ut. Modern och hälsovänlig arbetsmiljö höjer snabbt livslängden och regeringarna försöker höja pensionsåldrarna till åtminstone västeuropeisk nivå. Dock är pensionerna så låga att de allra flesta äldre ändå måste försörjas av sina barn.
I USA ligger man som vanligt långt före. 1985 arbetade 18,4 procent av den amerikanska befolkningen i åldern 65-69 år. Tjugo år senare var siffran 28,3 procent. I Sverige rör det sig om några få procent som arbetar i den åldern. Och det har snarast varit en nedgång, inte en uppgång.
I USA finns det miljontals lämpliga arbeten för den äldre arbetskraften. I Europa gör de standardiserade arbetsplatserna och de sociala skyddssystemen att det finns allt färre arbeten för de äldre. Ett bra arbete måste vara nog så stimulerande som en skogsutflykt. Vi måste tänka om hur arbetslivet organiseras. Vi måste utrota tanken att äldre ska lämna plats för yngre på arbetsmarknaden, vi kommer nämligen inte ha råd att inte låta såväl yngre som äldre arbeta för fullt.
Det är också dags för alla oss yngre att inrikta oss på att vi ska arbeta till 70 års ålder och kanske mer.