I förra veckans utgåva av ”Veckans Contra” behandlade vi den näst sista sovjetstaten – Österrike. En ny regering kanske äntligen börjar rensa i träsket av statliga regleringar och statliga företag i det landet.
Men det finns ett land i det demokratiska Europa som är än mer att beteckna som en ”sovjetstat” än Österrike. Det landet är Norge.
Det var i samband med förhandlingarna mellan Telia och Telenor som den svenske näringsministern Björn Rosengren gjorde ett mindre välformulerat uttalande om Norge som den sista Sovjetstaten.
Tyvärr finns det om man ser till Norges näringsliv mycket som gör att det finns substans i beteckningen. Att Norges ekonomi trots det stora statliga och politiska inflytandet i ekonomin klarar sig hyfsat har en enda förklaring: Olja. Norge är världens näst största oljeexportör och med bara 4 miljoner invånare innebär det att politikerna kan göra många dumheter utan att det märks i plånboken hos norrmännen. Dock märks den politiska linjen i konsumtionsskatter som gör Sverige till ett lågprisland för norrmän när det gäller livsmedel, tobak och alkohol, trots att Sverige förvisso är ett högprisland på alla tre områdena jämfört med Kontinental-Europa. Till och med på bensin har norrmännen ofta högre priser än i Sverige – trots att Norge är ett oljeland. Nu senast är det diesel som gått upp till 10 kronor litern i Norge – i Sverige som måste importera varenda droppe olja kostar dieseln sju kronor litern. Den norska viljan att ha världens högsta konsumtionsskatter och nästan världens högsta priser är märklig. Eftersom det helt och hållet är ett politiskt beslut att inte låta norrmännen mer än till en blygsam del ta del av det välstånd som oljan skulle kunna ge landet.
Staten är största ägare i landets två största banker. Och när det finns utländskt intresse för att köpa den ena förs den politiska diskussionen inte om hur man ska kunna sälja den andra – utan hur man ska kunna slå ihop de två största bankerna i landet för att hindra utlänningarna. Och skydda statens intressen i banknäringen. Ett helt säkert sätt att sätta kunderna ännu längre ned på intresselistan.
Inom oljeindustrin har man redan gjort vad som hotar att hända inom banknäringen. De två statliga oljebolagen Statoil och Norsk Hydro delade på det privatägda Saga Petroleum. Trots att det fanns utländska intressenter som var beredda att betala bra för Saga.
Den norska tidningen Dagens Naeringsliv har räknat fram att staten kontrollerade 53,4 procent av det norska näringslivet 1997. Det var innan Saga-affären. Nu är kontrollen särskilt stor inom oljeindustrin, men även om mar räknar bort den står staten för mer än 30 procent av ägandet i det norska näringslivet.
I Norges 100 största företag kontrollerar staten 40 procent av omsättningen, 50 procent av avkastningen och 60 procent av kapitalet.
De statliga företagen är värda tre gånger mer än det sammanlagda värdet av alla företag på Oslo Börs.
Nu är det inte så att de statliga företagen vuxit sig stora genom att vara effektiva och kundvänliga. Nej det är mer fråga om politisk styrning av näringslivet och en reglerad ekonomi. Med staten som den institution som tilldelar utvinningsrätter på olja är det inte konstigt att två statliga företag blivit dominerande. Och i andra branscher är det statliga monopol eller nästintill monopol som gäller. Till exempel Statkraft som är stor ägare också i svenska Sydkraft.
Telenor är ett annat känt exempel på när Norge hamnat på efterkälken. För närvarande finns det bara tre länder i Europa med statliga monopolföretag på telemarknaden: Albanien, Norge och Sverige.
I de flesta branscherna där staten har kontrollen är Norge antingen rikt enbart på grund av naturtillgångar (som oljan) eller hopplöst efter omvärlden. Det finns dock en bransch där Norge tillhör världens absoluta toppskick. Och det är en bransch där de privata företagen i decennier har tillåtits att spela utan statlig inblandning. Det är rederibranschen.
Med en politisk vilja att släppa näringslivet fritt istället för att dra åt tvångströjan ytterligare skulle Norge kunna bli ett av världens rikaste länder. Men den poltiiska viljan finns inte. Regeringen med Kristelig Folkeparti och Senterpartiet har inga ambitioner att ändra riktning. Inte heller de stora partierna till höger, Høyre och Fremskritsspartiet, tycks beredda att på allvar ta itu med den märkliga strukturen på norskt näringsliv. Och Arbeiderpartiet fortsätter naturligtvis den gamla politiken, så länge man kan hoppas på att få komma tillbaka till köttgrytorna. Arbeiderpartiet har en gång varit med i den kommunistiska internationalen!