av Tommy Hansson
Ett slagord som tycks bli allt mer gångbart i den politiska debatten är sekularism. I samma andetag som exempelvis “demokrati”, “yttrandefrihet” och “mänskliga rättigheter” talas det ofta om “ett sekulärt samhällsskick” och motsvarande. Det sistnämnda refereras då till som en välgörande motsats till förtryck exekverat av fanatiska religionsförespråkare, och det är inte uteslutande muslimska trobekännare som avses. I sammanhanget höjs det inte sällan röster för ett förbud för alla religiösa friskolor.
Och förvisso är en sekulär stat där religionsfrihet, inklusive frihet från religion, råder att föredra framför till exempel diktaturerna i Ahmadinejads Iran eller wahhabismens Saudiarabien. I många muslimska stater kan försök att omvända muslimer till andra religioner bestraffas med döden. Och trots att muslimska trosanhängare brukar hänvisa till att Koranen ger kvinnorna större rättigheter jämfört med hur det var före islams införande, så är kvinnorna de facto förtryckta i flertalet muslimska stater.
Den slutsats många av sekularismens förespråkare mot denna bakgrund drar, är att all religion är av ondo och att ateismen är det enda respektabla förhållningssättet. Den uppfattningen finns representerad ända in i det svenska regeringskansliet. Icke minst statminister Fredrik Reinfeldt har gjort sig bekant för en uttalad skepsis gentemot religiösa värderingar och synsätt.
Ändå, eller snarare just därför, måste det framhållas att förtryckande mullor och därmed jämställda aktörer inte är särskilt representativa för religiöst troende människor världen över. Religionen har genom historien visserligen medfört mindre tilltalande företeelser – religionskrig tillhör dessa, liksom åsiktsförtryck – men i ännu högre grad verkat i civiliserande riktning. Många av de värderingar vi i västerlandet i dag håller för självklara – exempelvis att det är fel att mörda, ljuga, bedra sin äkta hälft och stjäla – bottnar i Tio Guds bud och Jesu Bergspredikan. Det är vidare ett faktum att kristna personligheter svarade för avgörande insatser vid skapandet av det moderna Sverige. Frikyrkliga företrädare gick exempelvis i bräschen för folknykterheten och gjorde också en bestående insats på religionsfrihetens område
1900-talets historia präglades till stor del av de blodiga och tragiska världskrigen och det Kalla kriget. Inte någon av dessa konflikter hade religionen som bevekelsegrund, låt vara att såväl kommunismen som nationalsocialismen på goda grunder kan betraktas som religionssurrogat. Tvärtom – det gångna seklets ordentligt misskrediterade totalitära frälsningsläror var fientligt inställda till religion. Enligt kommunism och marxism-leninism finns det ingen Gud, och religionen är att anse som “opium för folket”. I Nazityskland förföljdes religiösa aktivister obarmhärtigt och spärrades in i koncentrationsläger.
Den moderna ateismen utgår till väsentlig del från Franska revolutionen 1789, där människan blev alltings mått. Traditionell religion betraktades av revolutionärerna som vidskepelse, en hållning som även Napoleon förfäktade. De kommunistiskt styrda staterna under 1900-talet och in i vårt århundrade gjorde och gör aktningsvärda försök att utplåna religionen. Enver Hoxhas Albanien utropade så på 1960-talet det egna landet som “världens första ateistiska stat”. Till ringa nytta, ty religiöst troende människor lyssnar per defintion mer till det egna samvetet än utifrån kommande påbud även om en yttre anpassning ibland är oundviklig. I dagens Kina fortsätter de kommunistiska myndigheterna att göra tappra försök att utrota all religion som inte slaviskt underordnar sig den ateistiska staten, och särskilt meditationsrörelsen Falun Gong men även kristna grupperingar förföljs obarmhärtigt.
Dagens bekännande ateister (som ofta argumenterar som religiöst troende människor) skjuter in sig på religionens avigsidor: våldsmetoder, intolerans, fanatism, autoritism, kvinnoförtryck. Och visst förekommer dylika avarter i religionens värld. Det måste dock kraftigt understrykas att de är minst lika utbredda inom den sekulära världen, liksom att västvärldens utbredda problem i form av kriminalitet, drogmissbruk och allmän norm- och rotlöshet inte på minsta sätt beror på ett övermått av religion. Snarare är det precis tvärtom. Det är den skenande sekularismen som skapar många av dessa problem.
Ty utan medvetandet om en högre verklighet utanför människan slungas individen ut i ett vakuum, en tillvaro utan fast etablerade normer om vad som är rätt eller fel, gott eller ont. Människan utlämnad åt sig själv är en otrygg varelse, en förvirrad entitet i fritt fall. Ett vakuum måste alltid fyllas av något, och under 1900-talet fylldes de med ideologier av typ kommunism, fascism, nationalsocialism och wilhelmism. Två världskrig och det Kalla kriget (vilket på goda grunder kan anses ha utgjort det tredje världskriget) blev följden. I våra dagar bidrar den politiska korrektheten, det vill säga vad som i ett givet läge tycks vara den ultimata världsliga klokskapen, till att fylla det religiösa vakuumet.
Den troligen mest skarpsynte iakttagaren av sekularismen i Sverige var Tage Lindbom (1909-2001). Han har författat en av de mest intelligenta analyser av marxismen – Myt i verkligheten. En studie i marxism (1977) – som publicerats på svenska. Lindbom kritiserade vidare i en rad skrifter vad han betecknade som Människoriket, det vill säga det förvärldsligade samhälle som växte fram i Sverige och den övriga västvärlden efter Franska revolutionen. Lindboms syn härvidlag uttrycktes i koncentrerad form i Människoriket (1978), utgiven i serien Svensk pastoraltidskrifts småskrifter.
“Sekularisering betyder ytterst att människan faller ned och tillber sig själv.” Sä lyder, enligt baksidestexten, Lindboms analys av Människoriket i koncentrerad form. I stället för att vara förvaltare av Guds skapelse utropar den sekulariserade mänskligheten sig till herrefolk, utlämnad åt sina egna tillfälliga nycker. Någon högre verklighet finns inte, alltså är det fritt fram för den starkaste eller smartare – en Stalin, en Hitler, en Mao Tse-tung – att genomtrumfa sina perverterade ideal. Med andra ord: den politiska korrekheten i en given situation, i en given tid, styr.
Sekulariseringen i Sverige och den övriga västvärlden har i och för sig inte medfört religionens totala död. Men, med Lindboms ord, religionen nedgraderas till att bli “terapi”, en fortgende “sentimentalisering” sker. Religionen transformeras till religiositet utan förmåga att tillfredsställa människans djupast liggande behov. “Det är denna hennes högre jag”, förkunnar Lindbom, “hennes eviga väsen, som gör att människan är vad hon är: hon bär fullkomligheten och evigheten inom sig – trots all sin jordiska skröplighet. Det är över denna sanning, som sekulariseringen vill sänka sitt mörker, samtidigt som den vet att i tillämpliga delar taga över och exploatera det, som profanhumanismen fört vidare som en förvanskning av det odödliga hos människan.”
Sekulariseringen har gjort djupa inbrytningar i både religion och politik. Vad beträffar politiken är dagens borgerliga alliansregering obetydligt mindre sekulariserad än den tidigare vänsterregeringen. Tvärtom går den i vissa avseenden ännu längre. Ett uttryck härför är kristdemokraternas fortgående reträtt från värden partiet tidigare höll högt. Som när partiledaren, socialminister Göran Hägglund, i riksdagen försäkrar att kvinnor från andra länder skall få göra abort i Sverige. Intet under då att Hägglund applåderas av kommunistledaren Lars Ohly, som konstaterat att den borgerliga regeringen till och med går längre än företrädarna till vänster i abortfrågan.
Men Göran Hägglund och hans parti lever farligt, inte bara med tanke på en eventuell vredesdom från ovan. Partiet balanserar i farlig närhet av fyraprocentsgränsen redan i dag, och vid nästa val kan kristdemokratiska kärnväljare mycket väl välja att demonstrera sitt missnöje genom att lägga sin röst på något annat parti.