Abdullah Öcalan har många liv på sitt samvete. Allmänt vedertaget är siffran 30.000. Tio gånger så många som Augusto Pinochet anklagas för i allra värsta fall. Behandlingen av de två i media är markant olika. Detta trots att det i bägge fallen är en socialdemokratisk regering som är “motpart”. I Pinochets fall Tony Blairs regering i London, i Öcalans fall Bülent Ecevits regering i Ankara. Ecevit har ett långt förflutet som socialdemokratisk ledare i Turkiet och har varit premiärminister i flera omgångar, första gången redan för tjugofem år sedan, 1974. Han var då nära lierad med Olof Palme.
Öcalan har startat ett marxistiskt-leninistiskt parti av den gamla typen, som idag är utdött i resten av världen. Han har internt tillämpat järnhård disciplin och inte ryggat tillbaka för att tillgripa mord på dem som inom de egna leden uttryckt avvikande åsikter, för att inte tala om dem som hoppat av. De morden har även genomförts i Sverige, i Stockholm på Medborgarhuset, i Uppsala på Forumtorget och lite mer diskret – dvs inte på öppen gata – i Eskilstuna.
Hans organisation har tidvis ägnat sig åt urskillningslös terror, till exempel då man angripit utländska turister i Turkiet för att skada Turkiets turistnäring. Tidvis har researrangörerna också tvingats inställa resorna till vissa delar av Turkiet.
I Turkiets bergstrakter vid gränserna mot Syrien, Iran och Irak har PKK tillgripit militärt våld mot turkiska institutioner, men också mot den oskyddade civilbefolkningen. Åtminstone tidvis har PKK haft möjlighet att fly över gränsen till Irak, där den irakiska regimen under Saddam Hussein saknar kontroll. Numer tvekar dock inte Turkiet att gå över gränsen för att jaga PKK. Turkiskt och amerikanskt stridsflyg slår också till mot PKK i Irak. Viktigt är inte minst att de två kurdiska partierna i norra Irak, KDP och PUK, gör gemensam sak med USA och Turkiet mot PKK.
PKK-ledaren Abdullah Öcalan är för övrigt en kurd med tvivelaktig status just som kurd. Han talar nämligen själv i första hand turkiska och bara dålig kurdiska. De sista femton åren har han tillbringat i en lyxvilla i Damaskus, från vilken han kommenderat sina anhängare på rena självmordsuppdrag i Kurdistan och på andra håll i världen. Öcalan uppges ha ett mycket obalanserat temperament, som gått ut över nära medarbetare. Han har också ett mycket stort intresse för stiliga damer, något som han odlat nästan lika mycket som sin marxism-leninism under tiden i Damaskus. Hans före detta hustru Kesire fick för övrigt politisk asyl i Sverige redan av Palme-regeringen. SÄPO motsatte sig bestämt att hon skulle få asyl, men “kördes över” av regeringen.
Värt att notera är att PKK bara bedriver sin verksamhet mot Turkiet. Det mest demokratiska av de sex länder i Mellanöstern där det bor kurder. Och som nämnt, styrt av en socialdemokratisk regering. I irakiska Kurdistan har partierna KDP och PUK byggt upp en fungerande civil administration och – med USA:s hjälp – i praktiken skapat en från Saddam Hussein oberoende kurdisk stat. Men den staten styrs inte efter marxist-leninistiska principer och är därför inte av intresse för PKK.
Det kurdiska folket förtjänar självklart rätten att styra sig självt. Den rätten skulle det på inget sätt få om Abdullah Öcalan fick styra och ställa.
En artikel om Kurdistan och kurdernas kamp för ett eget land finns i det nya numret av Contra, som kommer ut i veckan.