På fredag svärs USAs 45e president in vid en sedvanlig ceremoni i Washington. Han har lovat att vidta en rad åtgärder redan från första dagen, men samtidigt sagt att den första dagen är måndagen den 23 januari.
Donald J. Trump har inga höga popularitetssiffror. Det hade inte hans motkandidat Hillary Clinton heller. Det amerikanska folket var uppenbarligen missnöjt med de kandidater som erbjöds i förra årets val. Men det blev Donal J. Trump som blev vald. Många, även bland hans motståndare, är dock nu beredda att ge honom en chans att visa vad han går för.
Ett av de största problemen med Trump som president är att alltför få vet vilken hans linje är. På många punkter avviker han från vad som är den gängse uppfattningen i det Republikanska partiet. Men han lär ändå inledningsvis få med sig Kongressen på det mesta. Men av speciella skäl behöver han inte Kongressens stöd för att kunna genomföra en rad åtgärder som kan få stor betydelse för USA.
De senaste åren har Barack Obama haft majoriteten emot sig i både Representanthuset och Senaten. Istället för att förhandla och kompromissa med Kongressen (som både Bill Clinton och George W. Bush gjorde när de befann sig i motsvarande situation) har Obama kört sin linje genom att utfärda “executive orders”, presidentdekret. Under visa omständigheter kan presidenten göra så, särskilt när Kongressen inte är samlad. Obama har utnyttjat de möjligheterna mer än någon annan president, ofta har det gått så långt att konstitutionella jurister ansett att han överskridit sina befogenheter. Men Obama har kört vidare som om ingenting hänt. Därför har Obama kunnat fortsätta att sätta sin prägel på USA även när Kongressen har varit emot. Sättet som Obama agerat har dock öppnat en lucka för Donald Trump att enkelt och snabbt göra det ogjort som Obama gjort. Trump kan nu utfärda en “executive order” som upphäver tidigare motsvarande order från Obama. Han behöver aldrig vända sig till Kongressen och de nya reglerna kan börja gälla från den ena dagen till den andra. Så hade det inte varit om Obama hade drivit igenom sin politik den vanliga konstitutionella vägen.
Åtskilliga myndigheter har passat på att anställa så många som möjligt under övergångsperioden. När Trump har förutskickat att han kommer att dra ned på personalstyrkan i de federala myndigheterna så vill man uppnå en situation där det rent arbetsrättsligt blir besvärligare. Dessutom kan demokratiska myndighetschefer, som snart ersätts med republikanska, se till att den gamla presidentens agenda byggs in i själva organisationen genom tjänstemän som har en annan agenda än den nya administrationen.
Trumps övergångsgrupp skrev redan den 5 december ett brev till Obama och begärde att han inte skulle utnyttja rätten till “executive orders” i annat än nödfall. Trots allt hade väljarna sagt sitt både beträffande presidenten och Kongressen den 8 november. Det var inget som Obama lyssnade på. Han har under senare tid bland annat upphävt rätten för kubaner att (nästan) alltid få asyl i USA och skurit ner försäkringspremierna på den statliga försäkring som täcker kreditförluster på obligationslån för låginkomsttagares bostadslån. Han har genomfört ett stopp för den planerade oljeledningen Keystone XL från Kanada och söderut (det gjordes två dagar innan presidentvaletm, trots att både Representanthuset och Senaten med stor majoritet godkänt projektet). Han beslutade bara häromdagen att skicka iväg nästan 5 miljarder kronor till så kallat “klimat”arbete, något han vet att Trump är motståndare till.
Till presidentens privilegier hör också att bevilja amnesti till brottslingar. Många presidenter har utnyttjat detta privilegium just de sista dagarna av sin ämbetsperiod. Mest uppmärksammat blev det när Bill Clinton så sent som den 20 januari 2001 (på förmiddagen, på eftermiddagen var George W. Bush president!) gav amnesti till 140 personer. Sammanlagt under sin ämbetsperiod gav Clinton amnesti åt 450 personer, vilket kan jämföras med att bara 75 personer fick amnesti under George W. Bush. Mest uppmärksammad blev Clintons åtgärd att ge amnesti åt 11 puertoricanska terrorister. Men också att han gav amnesti åt sin egen bror för ett redan avtjänat straff för narkotikabrott och att han gav amnesti åt Carlos Vignali för narkotikabrott och Almon Glenn Braswell för bedrägeri och mened (och för eventuellt straff för ännu inte slutförda brottsutredningar om penningtvätt och skatteflykt). Vignali och Braswell hade vardera betalat Hillary Clintons bror 200 000 dollar för juridisk hjälp i samband med amnestin. Barack Obama upprepar nu Clintons amnesti i sista stunden genom att förkorta spionen Chelsea Mannings straff från 35 till sju år (som snart är avtjänade). Åtgärden väcker kraftig kritik både bland demokrater och republikaner.
Barack Obamas mest omfattande reform, Obamacare, har genomförts med Kongressens godkännande, så den är inte lika lätt för Trump att avskaffa som de åtgärder som genomförts som en “executive order”. Obamacare är illa omtyckt av många republikaner, men har tidigare haft stöd av Trump. Reformen är oerhört kostsam, trots att den sänker ersättningarna för många som haft bra sjukförsäkringar genom sina arbetsgivare tidigare. Reformen innebär också sämre skydd för dem som har Medicare (statens sjukförsäkring för alla över 65 år, som har varit mycket generös och uppskattad). Samtidigt har personer som haft svårt att få sjukförsäkring tidigare, anställda i småföretag (där försäkringsbolagen ansett att det inte funnits tillräcklig riskspridning), studerande och egenföretagare fått bättre möjligheter att teckna en försäkring. Antalet nytillkomna försäkrade är cirka 20 miljoner. Trump säger att han har en färdig plan på att förändra Obamacare så att den blir billigare och samtidigt ger skydd åt alla (tiotals miljoner saknar fortfarande sjukförsäkring). Dessa två linjer verkar oförenliga, men Trump har lovat att förslaget ska komma inom kort. Och han har tidigare varit anhängare av Obamacare, även om han under valkampanjen fick lov att ändra linje för att blidka det Republikanska partiet.
När det gäller utrikeshandeln har Trump hela tiden förfäktat en traditionellt demokratisk linje med handelsrestriktioner skapade för att skydda ineffektiv amerikansk industri, industrier i det så kallade “rostbältet”. Mycket av världens välfärdstillväxt de senaste decennierna bygger på ökad utrikeshandel och här verkar Trump beredd att slå till alla bromasarna. Men Republikanerna har traditionellt varit mer handelsvänliga än de protektionistiska Demokraterna. Redan idag förefaller det ganska givet att redan överenskomna frihandelsavtal kommer att stoppas av den nye presidenten. Om han dessutom ska lyckas genomföra tullar som kommer att knäcka många företag återstår att se.
Var vi har Trump i utrikespolitiska frågor återstår också att se.Han har uttryckt skepsis mot NATO och samtidigt krävt att medlemsländerna ska stå upp för sina förpliktelser om de ska kunna räkna med USAs skydd. Främsta kravet är att satsa två procent av landets BNP på det egna försvaret (något som bara USA, Storbritannien, Grekland, Polen och Estland gör av de 28 NATO-medlemmarna). Sverige som satsar 1 procent av BNP på försvaret lär, alldeles bortsett från att vi inte är medlemmar i NATO, knappast kunna påräkna någon välvilja från Donald Trump när det gäller försvaret av Östersjön.