Så sent som den 14 juli handlade Veckans Contra om hur grundläggande demokratiska värden sattes på undantag i Europa, när de etablerade makteliterna vägrar att acceptera folkets i val uttalade vilja och dessutom ägnar sig åt rena trakasserier av personer som tillhör ej accepterade politiska eller religiösa organisationer. Då handlade det om opinionsbildningen. Den här gången handlar det om de demokratiska institutionernas beslut. På bara ett halvår har förfallet i vaktslåendet om demokratins principer gått från bristande respekt för oliktänkande minoriteter till bristande respekt för majoritetens i val uttryckta mening.
Det finns två aktuella förslag i Sverige som skulle hindra en majoritet i en demokratiskt vald församling att genomföra den politik de gått till val på. Det ena förslaget gäller försäljning av kommunalt ägda bostäder. Om en viss del av det kommunalägda bostadsbeståndet ska säljas föreslår en statlig utredning att det ska krävas två tredjedels majoritet i fullmäktige (alternativt enkel majoritet och mellanliggande val). Det finns många kommuner som inte har några kommunalägda bostäder och det finns inget förslag om att det ska krävas två tredjedels majoritet för att bygga eller köpa nya bostäder till kommunen. Men de kommuner som har kommunägda bostäder ska hindras från att ändra på det förhållandet. Förslaget blir i praktiken en möjlighet för socialdemokraterna att lägga in sitt veto mot den bostadspolitik som väljarna valt på det kommunala planet. Ett liknande förslag finns när det gäller landstingens hantering av akutsjukhus. Men där ska majoritetskravet sättas ännu högre, till tre fjärdedelar. Det kanske ska understrykas att det aldrig varit tal om att justera landstingets åtagande att tillhandahålla eller betala för sjukvård, det är enbart en fråga om denna sjukvård ska praktiskt genomföras av landstingsanställda i landstingsägda byggnader eller om landstinget ska köpa det hela från privata företag som erbjuder bättre tjänster och priser.
Sedan 1862 har Sverige haft kommunalt självstyre, vilket innebär att staten inte ska lägga sig hur kommunerna sköter de angelägenheter som ankommer på kommunen. Och kommunalt ägande måste ju rimligen i högsta grad vara en kommunal angelägenhet. Kommunernas självständighet skruvas åt även på annat sätt. Inte minst genom det kommunala skatteutjämningssystemet som är så komplicerat att det sägs att det bara är ett halvdussin personer i hela landet som förstår hur det fungerar. Det har i alla fall utformats på ett sådant sätt att kommuner som styrs av sparsamma och välorganiserade krafter straffas genom att de tvingas betala för spendersamma och dåligt organiserade kommuner på annat håll i landet. De sparsamma är oftast de som har låga skatter på programmet och därmed har regeringen tvingat ett tiotal kommuner att höja skatten nästa år inte för att de vill höja nivån på kommunens verksamhet, utan på grund av att pengarna ska skickas till andra kommuner.
Ingen förmenar staten att ta ut skatter för att svara för regional utjämning – även om synpunkterna på dess omfattning kan vara olika. Men här är det fråga om att förhindra väljarnas insyn i de kommunala affärerna. Sköts kommunen bra eller ej? Kan till exempel moderaterna som lovar sänkta skatter stå för det löftet? Nej, kan man säga från socialdemokraterna, sedan man tvingat moderatstyrda kommuner att höja skatten trots att de redan skurit ner och effektiviserat den egna verksamheten på ett föredömligt sätt.
De nya angreppen på demokratin, till exempel den föreslagna lagen om kvalificerad majoritet för försäljning av kommunala bostäder, har framlagts av socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister i skön förening i den statliga utredningen. Vi har aldrig förut haft anledning att säga något positivt om Gudrun Schyman i våra kommentarer, men den här gången blev det tydligen för magstarkt även för henne. Och det ryktas om att till och med Göran Persson är tveksam. Den taktfast marscherande boskapen i den statliga utredningsapparaten marscherar dock än så länge i riktning bort från grundläggande demokratiska värden.