Under mer än ett decennium har det ”politiskt korrekta” lagt en våt filt över den politiska debatten. I Sverige och hela västerlandet. Tidskriften Contra har sedan nummer 5 2007 haft först “garanterat politiskt inkorrekt” och senare “granskar det politiskt korrekta” som motto på tidskriftens omslag. För att understryka att vi inte tillhör det politiskt korrekta gänget.
Med tiden har den politiska korrektheten fått alltmer otrevliga inslag av gruppegoism och identitetspolitik. Politisk korrekthet har blivit detsamma som anti-kapitalism, anti-imperialism, feminism, mångkultur, moralisk relativism och dessutom “grönsaksfascism” (den politik Miljöpartiets fundamentalister står för).
Mångkultur smögs igenom som svensk politik av Olof Palme i en proposition som knappast alls diskuterades i de termerna, men som lade grunden till att förskjuta svensk invandringspolitik från integration till mångkultur. Riksdagen antog enhälligt en proposition i frågan 1975, men principen om mångkultur diskuterades över huvud taget inte i Riksdagen. Den fanns gömd långt inne i en proposition. Det dröjde ett decennium eller två innan det blev praktik av denna princip. En praktik som kunde hänvisa till ett enhälligt riksdagsbeslut som knappt en enda väljare varit medveten om. Frågan om feminism har på samma sätt smugits igenom utan någon egentlig diskussion, plötsligt befanns Sverige ha en “feministisk regering” 2014 (samma år som det feministiska partiet fick 3,1 procent av rösterna). En politisk princip som utesluter halva svenska folket.
Men införandet av nya politiska principer och målsättningar har inte bara smugits igenom utan någon genomgripande folklig diskussion eller folklig förankring. Principerna har inom det politiska etablissemanget förenats med försök att exkludera de som har en annan uppfattning från allt politiskt inflytande, ja till och med från rätten att yttra sig. Det senaste inslaget i denna vandring mot avgrunden är den så kallade identitetspolitiken. Människor indelas i grupper som har all rätt att driva en gruppegoistisk politik. Bara de som tillhör en viss grupp ska ha rätt att yttra sig, bara negrer har “rätt” att uttala sig om diskriminering av svarta, bara kvinnor har “rätt” att uttala sig om feminism (samtidigt som just detta anses vara en obligatorisk politisk inriktning). Det kan noteras att till och med det på svenska språket helt neutrala ordet “neger” inte längre är tillåtet, den som använder det kallas “rasist” bara för att den politiskt korrekta klassen har bytt innebörd i ett ord. Contra använder ordet neger i den gamla betydelsen, samma betydelse för övrigt som Martin Luther King hade i det motsvarande engelska ordet “negro” i sitt berömda tal “Jag har en dröm” i Washington DC 1963.
Särskilt illa i det politiska livet är det idag för vita, västerländska, kristna män. Ännu värre om de är bilägare. Denna stora grupp, om inte en majoritet så näst intill, ska hålla tyst. De klassas som ”förtryckare” av de politiskt korrekta. Deras förfäder för hundratals år sedan har “förtryckt” andra grupper (som, bortsett från kvinnor, över huvud taget inte fanns i Sverige på den tiden) och nu ska de hålla tyst för att sona sina förfäders skulder. De ska bara få vara med som samhällets stöttepelare, arbeta flitigt, bygga upp företag, betala massor med skatt och sedan hålla tyst.
Om de yttrar sig kritiskt om rasistiska dårskaper från olika identitetsgrupper skriker det politiskt korrekta etablissemanget att de ska hålla tyst och beskyller dem för att vara rasister själva. Och rasister har ingen rätt att yttra sig. Men det är de politiskt korrekta som bedriver den rasistiska politiken!
Den enda godkända politiken har alltmer fjärmat sig från den folkliga meningen. Det har blivit omöjligt att ta upp viktiga politiska frågor förrän katastrofen redan inträffat. Som invandringsvågen 2015 (då det kom nära dubbelt så många invandrare som det var nyfödda i Sverige).
Den inskränkta politiska debatten, identitetspolitiken och det totala ointresset att lyssna på de stora istället för de små grupperna i samhället är det som öppnat för populistiska partier runt om i världen. Sverige är på inget sätt unikt. Samma utvecklingstendenser finns i större delen av Västvärlden.