I veckan som gick talade Dalai Lama om etik, fred och utveckling i Stockholm. Dalai Lama är andlig ledare inom buddhismen, men han vände sig till en kristen publik – eller åtminstone en publik med kristen kulturell bakgrund.
Det var därför inte något missionsmöte, utan ett möte där etik, moral och våld diskuterades. Det hela interfolierades med information om hur Kina ockuperade Tibet 1950 och hur den kinesiska kommunistregimen hänsynslöst krossar den tibetanska kulturen och genom massiv inflyttning av kineser i Tibet är på väg att göra tibetanerna till en minoritet i sitt eget land.
Dalai Lama är inte mannen som gör militärt uppror mot den kinesiska ockupationen, men han är mannen som genom sin andliga resning påverkar levnadsförutsättningarna för det egna folket.
Idag härskar religiös fundamentalism och extremism i många delar av världen. I religionens namn genomförs de mest bestialiska våldsdåd. Det är mot den bakgrunden nästan chockerande att höra en andlig ledare för en av de mest traditionsbundna av alla religioner visa sådan öppenhet inför annat tänkande än det egna. Dalai Lama underströk vikten av en sekulär (!) etik. Han menade att alla de stora religionerna har möjlighet att skapa harmoni genom budskap om kärlek och medkänsla.
Han representerar också en utvecklingsoptimism och positiv världssyn som väl ansluter till den dynamik som styr Västerlandet och inte minst USA. Visst har allting blivit bättre under de gångna hundra åren! Till och med terrorismen tolkar Dalai Lama positivt. De extrema bakåtsträvarna, de som inte tar till sig religionernas budskap om kärlek och medkänsla, har blivit så isolerade att de inte längre kan påverka sin omgivning i nämnvärd utsträckning. Det enda de kan göra är att begå terroristhandlingar, vilket visar att de egentligen saknar allt stöd i världen. Galningar kommer det alltid att finnas i en värld med 6 miljarder människor. Dalai Lama menade att den militära segern är på väg att bli ett föråldrat koncept, att utvecklingen av internationellt samarbete och interaktion gör kriget omöjligt. Hur ska man då se detta i relation till kriget i Irak? Den frågan svarade inte Dalai Lama på, men det förtjänar att noteras att den amerikanska militära segern i Irak leder till ett betydande engagemang för att skapa något nytt på ruinerna av en fallen isolerad våldsstat. Något som tillhör det förgångna.
Centralt för Dalai Lama är antivåldsbudskapet, som riskerar att få lite drag av “snällism”. Det är bra att vara snäll. Det är fel att vara självcentrerad. Vi satsar inte tilläckligt på andlig utveckling (men kanske för mycket på utbildning). Vi behöver vänskap, leenden, medkänsla. Vi behöver frid i våra sinnen. För hur ska man kunna nå yttre fred utan inre frid?
Det är onekligen upplyftande att efter att ha hört hatets apostlar bland muslimska fundamentalister få sig till livs en man med djup religiös förankring i österländsk tradition tala så positivt om det som vi alla upplever som Västerlandets fundamentala värde.