Inte ens när det har brunnit på Europas egen bakgård (Balkan är det mest aktuella fallet) har de europeiska staterna förmått att samla sig till nödvändiga militära åtgärder. I både Bosnien och Kosova var det NATO (med USA i spetsen) som fick ta huvudansvaret, sedan både EU och FN misslyckats med att samla sig till en gemensam aktion. Det var USA som fick gå i bräschen för de operationer som fick stopp på påbörjade folkmord mitt i hjärtat av Europa!
Samma med Afghanistan och Irak, länder som inte ligger alltför långt bort från Europa och vars stabilitet borde vara ett vitalt strategiskt intresse för Europa, alldeles bortsett från ett allmänmänskligt intresse att stödja afghaners och irakiers strävan att vinna demokrati och mänskliga rättigheter. Också i de fallen var det USA som gick i bräschen för nödvändiga militära aktioner, aktioner som bara fick halvhjärtat stöd av en del europeiska länder – och som mötte direkt motstånd från två av Europas tyngsta länder, Frankrike och Tyskland.
Likafullt räknar Europa med att USA ska behålla sina trupper i Europas hjärta för att backa upp den kontinent som tydligen är så orkeslös att den inte orkar finansiera sitt eget försvar. Protesterna från de europeiska regeringarna haglar när USA aviserar att man eventuellt ska dra tillbaka 70.000 man från främst Tyskland. I Tyskland bor det 80 miljoner människor och att där rekrytera motsvarande truppstyrka vore naturligtvis en smal sak, om viljan (inklusive betalningsviljan) fanns.
Sverige har i ord ibland ställt upp bakom de militära operationerna. Främst kan vi väl notera Anna Lindhs resoluta stöd för NATOs insatser i Kosova-konflikten och i samband med störtandet av den kommunistiske diktatorn Slobodan Milosevic i Serbien. Det inledande stödet för frihetens sak i Irak byttes dock snabbt till sin motsats. Och när det gäller militära insatser är Sveriges intresse och förmåga blygsamma. Det inskränker sig till ett knappt hundratal elitsoldater i Afghanistan (som det talas mycket tyst om), samt en viss bevakningsstyrka i Kosova. Förklaringen till den blygsamma svenska militära insatsen är säkerligen att vi inte ens har några militära styrkor att tala om i vårt eget land. Och sämre ska det bli, att döma av dagens försvarsbeslut i Riksdagen.
Den politik som förs av Europa och Sverige är ansvarslös. Det är dags att ställa upp för friheten och demokratin. Inte bara med ord när det blåser medvind, utan också i handling.