Runt om i världen drabbas människor av konflikter på grund av att länder skapats utan naturlig samhörighet mellan invånarna. Och enligt de folkrättsliga principerna hålls de existerande ländernas gränser mer eller mindre heliga.
Efter Första världskrigets slut hölls en rad folkomröstningar om vart invånarna i olika områden ville höra. Överallt där folkomröstning hölls lydde man folkviljan – utom på Åland som trots omröstningsresultatet (95,48 procent för Sverige vid folkomröstningen 1919) tillfördes den nyskapade och från Ryssland frigjorda republiken Finland.
Under tiden efter Andra världskriget och under hela avkolonialiseringsprocessen i Asien och Afrika har olika artificiella gränslinjer upprätthållits i strid mot de befolkningsmässiga förutsättningarna.
Länge upprätthölls de artificiella statsbildningarna Sovjetunionen och Jugoslavien, men när de föll sönder delades efter de gamla interna gränslinjerna inte efter de naturliga etniska. Följden blev krig i Jugoslavien (mellan Kroatien och Serbien, mellan alla inblandade parter i Bosnien-Hercegovina och mellan Kosova och Serbien) och i forna Sovjetunionen (flera krig i Kaukasus, Tjetjenien osv). I Afrika och Asien har man också upprätthållit de gamla koloniala gränslinjerna utan hänsyn till de etniska förutsättningarna. Bara i Brittiska Indien gjordes en seriös ansträngning att skapa något nytt när det delades mellan Indien, Pakistan och Ceylon (Sri Lanka) i huvudsak efter religiösa gränslinjer. Men på Sri Lanka har de etniska konflikterna fortsatt, Pakistan splittrades i Pakistan och Bangladesh och i Kashmir har ända sedan Indien/Pakistans självständighet 1947 gränsdragningen varit oklar.
I Afrika, där det finns potential för hundratals, om inte tusen länder, har ett femtiotal koloniala skapelser betraktats som mer eller mindre ”heliga”. Sedan den koloniala frigörelsen är det i stort sett endast uppdelningen mellan Etiopien och Eritrea som inneburit något av en anpassning till de etniska realiteterna. I Sudan har både den kristna södra landsdelen och den muslimska – men icke-arabiska – Darfur i öster förgäves kämpat mot den arabiskkontrollerade centralregeringen i Khartoum. I Nigeria råder stora motsättningar mellan den kristna södra delen av landet och den muslimska norra delen. I många andra länder i Afrika råder i praktiken en uppdelning mellan olika etniska grupper, men den ena eller andra etniska gruppen har kontroll över landet – i strid mot de andra gruppernas vilja.
I Asien har Indonesien med våld lagt under sig den nederländska kolonin Västra Nya Guinea och den portugisiska Östra Timor. Varefter Östra Timor, men inte Västra Nya Guinea, frigjort sig från Indonesien. Pakistan har splittrats i Pakistan och Bagladesh. Sri Lanka slits sönder av interna konflikter. I Mellersta östern är situationen komplex i länder som Irak (kurder, shia-muslimer och sunni-muslimer), Libanon (omöjligt att här räkna upp alla etniska grupper), Syrien, Turkiet osv.
Så kallade folkrättsanhängare är av uppfattningen att gränslinjer som en gång dragits av vilka irrationella skäl det må vara, ska behållas. Den uppfattningen leder till fortsatta svåra konflikter. Till kirg, förföljelser, etnisk rensning och folkmord. Det är dags att skrota de folkrättsliga principerna och sätta de människorättsliga principerna högre. Och därmed göra möjligt att anpassa världens gränslinjer till de etniska förutsättninar som faktiskt finns. Det är dags att återgå till de principer som rådde efter Första världskriget. Att folken själva ska få bestämma. Och det ska inte bara gälla i Europa.