För ett par veckor sedan presenterade utredaren Mats Langensjö ett förslag till hur AP-fonderna skulle organiseras framöver. Hans utredningsuppdrag begränsade sig till att föreslå organisatoriska förändringar och att eventuellt minska antalet fonder, dock till lägst tre. Det är precis vad han gör, men i en särskild kommentar säger han att man alternativt skulle kunna slå ihop alla fonderna till en enda.
De fem AP-fonderna (sjunde AP-fonden oräknad och femte AP-fonden nedlagd sedan tidigare) förvaltar idag cirka 800 miljarder kronor. De räcker inte på långa vägar till att betala pensionerna, utan det är dagens arbetande som genom sina pensionsavgifter ser till att pensionärerna får något att leva på. AP-fonderna ska kunna utnyttjas som en buffert när tiderna är dåliga eller när det är ovanligt många pensionärer (vilket är från nu och nästan tjugo år framåt, när de stora fyrtiotalistkullarna pensionerats och innan de avlidit).
Den sjätte AP-fonden är ett rent riskkapitalbolag som spelat bort mycket pensionspengar på dåliga investeringar i småföretag och har aldrig lämnat någon avkastning till pensionerna. Det finns många riskkapitalister som ställer upp med mer pengar och pengar som dessutom är riskvilliga investerares, inte blivande pensionärers. Att Langensjö föreslår att sjätte AP-fonden läggs ned är ett förnuftigt förslag.
Av kvarstående fyra AP-fonder (nummer 1-4) vill Langensjö göra tre och helst en enda. Han konstaterar helt riktigt att det kostar mindre att driva en enda fond istället för fyra. Vidare konstaterar han att resultaten för de olika fonderna inte skilt sig särskilt mycket åt. Men det beror på att uppdragsgivaren, staten, gett snäva direktiv för hur pengarna ska förvaltas. Det har inte funnits mycket alternativ och alltså har placeringarna blivit snarlika och därmed avkastningen densamma. Langensjö vill ändra på direktiven så att placeringarna bättre kan avpassas till behovet att ge ett tillskott till pensionerna de år det finns osedvanligt många pensionärer. Han vill också öppna upp för friare placeringsmöjligheter, vilket ska uppnås genom högre kompetens. AP-fonderna har idag tillsammans dubbelt så stort kapital som landets största försäkringsbolag. Det är alltså mycket pengar som ska förvaltas. Om man lägger samman förvaltningen höjer man risken för att felslut ska få verkligt katastrofala följder. Delar man upp förvaltningen på flera enheter minskar man risken för katastrofala felinvesteringar, att pengarna satsats på ett sätt som medför totalförlust eller att ett gigantiskt bedrägeri går ut över stora delar av det förvaltade kapitalet. Genom att dela upp fonderna på flera förvaltare minskas också risken för att klåfingriga politiker ska hitta på andra syften än att ge pensionärerna avkastning. Det var bara en kort tid sedan som Miljöpartiet föreslog att fonderna skulle användas för att bygga bostäder (förvisso en möjlig användning, men bara om de som förvaltar pengarna anser att det ger bra avkastning, det är inte genom minskade pensioner som vi ska få nya bostäder i landet). Tyvärr har finansmarknadsminister Peter Norman visat sympatier för Mats Langensjös tankegångar. Stort, strömlinjeformat och riskfyllt för att nå lägre kostnader. En fond på ett par hundra miljarder kan uppnå alla rimliga stordriftsfördelar! Ytterligare koncentration behövs inte och både den finansiella och politiska risknivån höjs markant genom en ytterligare koncentration. Folkpartiet, som ensamma tycks komma ihåg löntagarfondsdiskussionen, tycks i dagsläget vara den enda politiska kraft som är medveten om vilket dåligt och riskfyllt förslag som Langensjö lagt fram.