Som ett minne av det sena 1980-talets excesser och den ekonomiska krisen i Sverige under 1990-talets början har vi regler för hanteringen av statens budget som innebär att vi ska ha ett fyraprocentigt överskott i statsbudgeten (sett över en konjunkturcykel) och beslutsformer om budgeten i Riksdagen som motverkar “utgiftskoalitioner”. Tidigare röstade partierna gärna igenom extra utgifter för att sätta regeringen på plats, men de var inte lika pigga på att höja skatterna, resultatet blev ständiga och stora budgetunderskott och skenande statsskuld. Idag antar Riksdagen ett budgettak och alla utgifter måste rymmas inom det. Riksdagen har inte rätt att godkänna utgifter som går över budgettaket, den måst i så fall höja budgettaket (och skatterna) först. Den här ordningen har tjänat Sverige väl. 1997 var statsskulden 74 procent av BNP och räntorna var höga (6,5 procent kostade statens upplåning). En stor del (cirka en tredjedel) av statsbudgeten gick till räntebetalningar. 2010 var statsskulden 34 procent av BNP och räntorna var låga. Bara 0,2 procent av Sveriges BNP används för räntebetalningar på statsskulden.
Just nu flyr världens placerare euron och det leder till att Sverige får lägre och lägre räntor. Förra veckan lånade svenska staten i genomsnitt upp till 1,12 procents ränta på tioåriga statsobligationer. 1995 var den genomsnittliga statslåneräntan 10,14 procent.
Lånen är så billiga och den finansiella basen så stark att det faktiskt kan vara dags att tänka på att spendera också, inte bara visa upp budgetöverskott. Inte så att vi ska slösa bort skattepengar och acceptera budgetunderskott på grund av offentlig konsumtion (skola, vård, omsorg, ordningsmakt, försvar med mera). Men med den exceptionellt låga räntan är det en god idé att plocka fram långsiktiga investeringsplaner och genomföra dem på kredit i förtid. Det kostar så väldigt lite att få det vi egentligen skulle ha skaffat imorgon redan idag. Det är också den typen av investeringar som kan sätta fart på sysselsättningen. De goda tiderna har inte lett till någon egentligen expansiv efterfrågan på arbetskraft. Vi har en bra väg kvar ens till Riksbankens målinflation på 2 procent (senaste inflationssiffran – för maj månad – var 1,0 procent, med fast ränta bara 0,9 procent).
Det är alltså fritt fram att spendera på förnuftiga investeringar i infrastruktur, utan att statens finanser blir sämre och utan att inflation och lönestegring överstiger de mål som vi har. Det finns behov av vägar och järnvägar. För vägbyggandet i storstadsregioner finns lönsamma investeringsplaner som sträcker sig tiotals år framåt, det går att sätta igång nu. Kraftledningar (sedan Barsebäck stängdes har det uppstått brist i södra Sverige, och det finns inte kapacitet i ledningsnätet att överföra överskott från norr). Kärnkraftverk. Bostäder är visserligen ingen offentlig angelägenhet utan i högsta grad en privat dito, men eftersom, det finns bristregioner kan staten och kommunerna driva på sina investeringar i vägar, vatten, avlopp och annat som är nödvändigt för att det ska kunna byggas bostäder, samtidigt som man äntligen bör göra ett krafttag för att röja i regleringsträsket, så att det går fortare att klara av planeringsprocessen i byggbranschen. Det finns fantastiska möjligheter i dagens ekonomiska situation.
Göran Persson, Erik Åsbrink. Pär Nuder och Anders Borg har alla förtjänstfullt sett till att Sverige ryckt upp sig från det ekonomiska moraset i 1990-talets början. Det är utmärkt att så skett och det finns anledning att hålla fast vid de principer som styrt finanspolitiken. Men med de exceptionella förhållanden som råder idag, när hela världen vill låna ut pengar till oss nästan räntefritt, finns det anledning att vara lite mer spendersam. Inte minst som inflationen är minimal och det fortfarande finns resursöverskott i form av arbetslöshet.