En obotlig marxist som kramar all världens galnaste och ondaste politiker – från Nicolas Maduro till Vladimir Putin. En man som gillar Hamas och skyller Rysslands invasion av Krim och östra Ukraina på NATO! En man som kritiserat kommunistdiktaturen Kina inte för att den är en kommunistdiktatur utan för att den infört marknadsekonomi. En man som aldrig släppts in i Labours skuggkabinett, eftersom han under sin tid i parlamentet röstat emot partilinjen 500 gånger. Och alltid då från vänster. En man som är emot NATO, EU och brittiska kärnvapen. En man som vill nationalisera det som så framgångsrikt privatiserats. En man som vill lösa Storbritanniens ekonomiska problem genom att uppdra åt Bank of England att trycka nya pengar. Kort sagt en man som står med fötterna djupt förankrade i en gammal och ond tid. Och som vill dra tillbaka det Storbritannien som tagit många kliv framåt, bakåt till det gamla träsket av höga skatter och hårda regleringar. En man som gärna sjunger med i ”Den Röda Fanan”, men håller tyst när nationalsången står på programmet.
Den mannen, Jeremy Corbyn, har i konkurrens med tre sansade personer valts till ny ledare för det brittiska Labour-partiet.
Bra säger en del, nu slipper vi Labour-regering efter valet 2020 och kanske även efter valet 2025. Men så enkelt är det inte. Labour är det största oppositionspartiet och partiets politik är något som påverkar det politiska klimatet i stort. Även om de konservativa har en stabil majoritet under den nuvarande mandatperioden, så är det i samspel mellan regering och opposition som den politiska agendan sätts. Med Corbyn i ledningen för oppositionen kommer diskussionen handla om andra saker än om det som blivit fallet med en sansad person i ledningen för Labour.
Och vad värre är. Corbyn är faktiskt bara en politisk katastrof för regeringen borta från att ta över makten i en av EUs viktigaste ekonomier. Och politiska katastrofer inträffar. Vi kan hoppas att de inte gör det. Men vi kan inte utesluta det.