Sverige hamnar på cirka tolfte plats när det gäller ekonomiskt välstånd i Europa. Men på första plats när det gäller bostadsyta per person. Trots det vet alla ungdomar i de större städerna i vårt land att det är stor brist på botäder.
Det är ingen slump. Förklaringen finns i den socialistiska regleringspolitiken på bostadsmarknaden. För Du har väl aldrig upplevt någon brist på de marknadsekonomiskt styrda matmarknaderna, TV-apparatsmarknaderna eller bilmarknaderna?
Det finns flera samverkande faktorer som förklarar kombinationen av överflöd och brist på bostäder.
Skatterna är en faktor. Den som vill sälja en stor bostad för att köpa en mindre belastas med reavinstskatt som täcker en stor del av försäljningssumman på den gamla bostaden. Den skatteregeln ser till att ytterst få äldre personer med utflyttade barn verkligen anpassar sin bostadsstandard till vad de borde ha. Varför ska man sälja en stor bostad för att få en mindre och betala så mycket skatt att man trots den minskade bostadsytan måste öka belåningsgraden? Det är, och det inser nästan alla, bättre att behålla den stora bostaden och låta de andra, som inte är gamla nog, trängas.
En annan faktor är hyresförhandlingssystemet. Enligt lagen har Hyresgästföreningen rätt att ta ut en “förhandlingsersättning”, som är beroende av hyrans höjd. I normalfallet läggs förhandlingsersättningen direkt på hyran och drivs in av hyresvärden för att förmedlas till hyresgästföreningen. Hyresgästföreningen ser alltså gärna att hyrorna går upp, för det gynnar de egna ombudsmännens löner.
En tredje faktor är att de av regleringssystemet skapade artificiellt låga hyrorna gör det fördelaktigt för både hyresgäster och fastighetsägare att omvandla hyreslägenheter till bostadsrätter. I ett marknadsekonomiskt system finns det en balanspunkt mellan hyresrätter och bostadsrätter, eftersom bägge upplåtelseformerna har sin naturliga uppgift på bostadsmarknaden. Genom de artificiellt låga hyrorna förskjuts jämviktspunkten i riktning mot bostadsrätter. Vi får fler bostadsrätter – och därmed mindre hyresmöjligheter för till exempel ungdomar – än vad ett naturligt fungerande system skulle ge. Regleringarna ger kortsiktigt lägre hyror, men också färre hyreslägenheter. Vilket i sin tur ger långsiktigt högre hyror. Som vanligt biter sig regleringssystemet i svansen.