I veckan gav TV4-journalisten Jonas Gummesson ut boken ”Bland nazister och spioner. Olof Palmes ungdomsår”. Gummesson försöker på klassiskt manér använda ”guilt by association” och koppla Olof Palme till såväl nazister och spioner. Den som läser boken finner att beläggen för påståendena är tunna eller irrelevanta. Om några av Olof Palmes släktingar av tysk härkomst uttryckt sympatier för nationalsocialismen när Olof var i förskoleåldern, vad betyder det och motiverar det en rubrik som kopplar ihop Palme med nationalsocialismen? Lika relevant är väl då att han hade en kusin, Palme Dutt, verksam i Mexiko, som var aktiv kommunist… Vad gäller Olofs farmor, som var den person som Gummesson drar fram, hade hon 1932 kommit fram till en mot nationalsocialismen fientlig inställning – som de flesta från den tyska “överklassen” (nationalsocialismen hade sina flesta sympatisörer i den lägsta delen av medelklassen – men också i betydande utsträckning bland arbetarna, mycket få bland den så kallade överklassen). Hitler hade då inte ens kommit till makten och Olof var sex år…
Vad gäller spionerna är det tydligen Olof Palmes arbete på Försvarsstaben under början av 1950-talet som upprör Gummesson.
Gummesson har tidigare tillsammans med Thomas Kanger (som varit anställd av Kina-kommunisternas tidning Gnistan) skrivit en bok om ”Kommunistjägarna”. Boken är ett långt misstänkliggörande av de goda gärningar som Socialdemokratiska Partiet (inklusive Olof Palme) gjorde under senare delen av 1940-talet och sedan långt in på 1960-talet. Socialdemokraterna visste vad kommunisterna gick för, de kände till den kommunistiska organisationsteorin och de vidtog åtgärder för att begränsa kommunisternas inflytande i fackföreningsrörelsen och för att förhindra kommunistisk infiltration i det egna partiet. Ibland skedde de här åtgärderna med statens resurser, och då kan de ifrågasättas så länge de ensidigt var inriktade på att gynna socialdemokratin. Men inte till den del de var inriktade på att slå vakt om vårt demokratiska styrelseskick. Vi vet att kommunisterna aldrig skulle tvekat en sekund om de fått chansen att med sovjetiskt stöd gripa makten med våld. De gjorde det i land efter land i Östeuropa. De var beredda att göra det också i Finland, men en planerad kupp stoppades i sista stund när nyckelpersonen, den kommunistiske inrikesministern Yrjö Leino, i motsats till sina kollegor i andra länder hoppade av och insåg att han var mer finländare än kommunist, trots allt. I Sverige rådde det ingen tvekan om att ledarna för Sveriges Kommunistiska Parti (nuvarande Vänsterpartiet) Sven Linderot, Hilding Hagberg och C H Hermansson var mer kommunister än svenskar. Palmes ”spiongärning” bestod alltså av en hedervärd insats för att skydda vårt land mot ett fientligt maktövertagande.
Ingen behöver tvivla på att Contra var ytterst kritisk mot den politik som Olof Palme förde när han var statsråd och statsminister. Det anmärkningsvärda är att han trots sin bakgrund som engagerad socialdemokratisk antikommunist i tidiga år av sin politiska bana gled över till en politik som alltmer fjärmade Sverige från den demokratiska världen och innebar att svenska skattebetalare tvingades betala kommunistiska mördarband runt om i världen. Samtidigt som socialdemokraterna hånade Jarl Hjalmarssons (ordföranden i Högerpartiet, nuvarande moderaterna) uppslutning kring de demokratiska värdena som ett brott mot den “heliga” neutralitetspolitiken, skötte Tage Erlander och Olof Palme bakom svenska folkets rygg en ansvarsfull politik som innebar ett militärt samarbete med Storbritannien och USA. Detta dubbelspel är ytterst anmärkningsvärt och förtjänar att analyseras ytterligare.
Istället ägnar sig Gummesson åt en tunn associationslek från Olof Palmes ungdomsår. Gummessons fantasifulla TV-reportage har tidigare avsatt braskande inslag i ”Nyheterna” där han bland annat berättat att spionen Stig Bergling uppehöll sig i Wien. Gummesson var bättre än SÄPO… Nu vet vi från Bergling själv att det hela var en så kallad anka. Ett påstående utan förankring i verkligheten. Samma var det med Gummessons fantasifulla reportage i Nyheterna om Contra 1995. Enligt Gummesson (och kommunistkompisen Kanger) skulle svenska SÄPO via Contra ha överlämnat hemliga handlingar till en norsk organisation som skulle ha till uppgift att bygga upp en motståndsrörelse vid en sovjetisk ockupation av Norge. En nog så hedervärd uppgift, som Contra dock aldrig varit i närheten av att utföra. Contra hade innan reportagen aldrig ens hört talas om den hemliga norska organisationen Alfa, och än idag är Jonas Gummesson den enda som påstår att den existerar.
Jonas Gummesson tar mycket lätt på sanningen. Och det finns därför all anledning att också ta lätt på innehållet i hans nya bok.