Utrikesminister Carl Bildt har lyckliggjort Israel och den palestinskstyrda Västbanken med ett besök. Det kanske var mindre välbetänkt. Under ett besök i Hebron på Västbanken lät nämligen Bildt under en intervju med Sveriges radios Cecilia Uddén, som frågade om det är möjligt att sluta fred med palestinierna utan medverkan av Hamas, undslippa sig följande: “Man kan sluta fred utan Hamas och man kan sluta fred utan Netanyahu på den israeliska sidan.” Det israeliska svaret på denna fadäs lät inte vänta på sig. En talesman för Israels utrikesdepartement valde att i tidningen Jerusalem Post kritisera Bildt på följande sätt: “Det är ett fruktansvärt och dumt uttalande som avslöjar total okunnighet om Mellanöstern”. Talesmannen har naturligtvis helt rätt. Vad utrikesminister Bildt gjort är alltså att han jämställt en arabisk terrorgruppering (svenska media brukar nöja sig med att säga att Hamas är “terrorstämplat”) med den demokratiske oppositionsledaren och förre premiärministern i Israel, Benyamin Netanyahu.
Det är väl känt att Bildt genom sitt flitiga resande i regionen vill “höja sin profil” för att därigenom kunna ifrågakomma som internationell medlare i stor stil. Med grodor som den ovan beskrivna torde han kunna slå alla sådana förhoppningar ur hågen.
Om Hamas kan sägas att man i sitt program om 16 punkter bland annat uttryckt att man vill ha ett heligt krig (jihad) för Palestina mot judarna tills Allahs seger är säkrad. Vidare, heter det i programmet, måste landet renas från de tyranniska ockupanternas orenhet och ondska. Det som framförallt skiljer Hamas, som styr Gaza, och PLO, som dominerar Västbanken, är att Hamas inställning är religiöst islamistisk medan PLO är en sekulär gruppering. Det är knappast förvånande att Carl Bildt i sitt webbrev “Alla dessa dagar” inte skriver något om fadäsen i Hebron. Däremot uppehåller han sig en del vid ett besök vid “profeten Abrahams grav”. Någon borde ha talat om för Bildt att Abraham är patriark, inte profet [det är bara muslimer som anser att Abraham var en profet, judar och kristna har en annan uppfattning]. Vad Bildt syftar på är den så kallade Patriarkernas grotta, där Abraham enligt Bibeln begravde sin hustru Sara; därefter begrovs även Isak, Rebecka, Jakob och Lea på samma plats. Denna historik gör graven till en helig plats för de tre religionerna judendom, kristendom och islam. Judendomen räknar Hebron som sin andra heligaste stad efter Jerusalem.
För personer som vid olika tillfällen varit i kontakt med Carl Bildt är det förstås ingen överraskning att Israel inte står särskilt högt i kurs på den bildtska världskartan. Det idiotiska uttalandet i Hebron är långt ifrån första gången som Bildt ger uttryck för sin aversion mot Israel och sina sympatier för palestinierna. Statsvetaren Ann-Sofie Dahl kritiserade Bildts skeva Israel-bild i en debattartikel i Expressen redan den 19 juni 2007, där hon bland annat framhöll: “Sedan Carl Bildt tillträdde som utrikesminister har han målmedvetet svängt utrikespolitiken i en öppet propalestinsk riktning. Till vänsterns jubel. Det är obegripligt att de övriga regeringspartierna kan låta utrikesministern hållas när han låter sina egna värderingar styra den gemensamma politiken.”
Carl Bildt tycks inte ha lagt märke till de så gott som dagligen förekommande raketattackerna mot civila områden i Israel eller övriga terrordåd. Eller så bryr han sig bara inte. Kort tid före Bildts senaste besök angrep exempelvis ett palestinskt terrorkommando en israelisk oljedepå nära gränsen mot Gaza. De båda civila tankbilschaufförerna Oleg Lipson och Lev Czerniak genomsållades av de palestinska infiltratörernas kulor innan dessa själva oskadliggjordes. Till och med FNs generalsekretare Ban Ki-moon, som inte gjort sig känd som någon framträdande kritiker av palestinierna, fördömde i klara ordalag illdådet. Från Bildt har bara hörts tystnad.
När Carl Bildt som observatör 2006 övervarade de palestinska val som förde Hamas till makten var han inte lika tyst. Då berömde han valet som “ett mönster av demokrati” och fann inte något oroande i att en gruppering, som har många likheter med Hitlers forna arabiska allierade med stormuftin av Jerusalem i spetsen, fick bilda palestinsk regering. Bildts, och därmed den svenska regeringens, Mellanöstern-politik står i påfallande överensstämmelse med den politik som fördes av Olof Palme och Sten Andersson. Under Göran Perssons egid kom en tillnyktring, låt vara att utrikesminister Anna Lindh hade en något annan inställning. Persson förmådde dock sätta ner foten och förklara för Lindh vad som gällde – den förmågan har uppenbarligen inte statsminister Fredrik Reinfeldt.
Det är alldeles tydligt att Sveriges nuvarande Mellanöstern-politik timmar dåligt eller inte alls med vårt lands officiella utrikespolitiska målsättning: att stödja demokrati och mänskliga rättigheter i världen. Det borde proisraeliska allianspolitiker som Fredrik Malm i folkpartiet och Alf Svensson och Annelie Enochsson i kristdemokraterna ha kurage nog att upplysa Bildt om. Det är dags att ta ner den olympiskt upphöjde Carl Bildt på jorden så att han kan bibringas insikten, att det är Sveriges och demokratins intressen – inte hans egna – som skall uttryckas i svensk utrikespolitik.