När euron infördes sattes det upp vissa krav för medlemskapet. Medlemsländerna skulle ha en viss minsta stabilitet i sina ekonomier. Det var på gränsen att Italien klarade kraven, men eftersom det var ett av de största länderna i EU och dessutom ett av de sex grundarländerna släpptes de in. Grekland ville också vara med. Men där sa man stopp. Ekonomin var alltför dålig och den ekonomiska kontrollen var alltför svag. Grekland satte då igång ett reformprogram och lyckades nästan uppfylla kraven för medlemskap. Resultatet blev att Grekland trots allt blev med i euro-zonen. De var inte med om den “oåterkalleliga låsningen” av växelkurserna 1999. Men de hann in i euroområdet ett år innan sedlar och mynt byttes ut 2002.
Med tiden avslöjades det att grekiska riksbanken och grekiska statistiska centralbyrån bluffat om den ekonomiska statistiken. Det som såg ut som om Grekland nästan uppfyllt kraven var i själva verket inte ens “tavelträff”. Grekland skulle aldrig ha fått bli medlem i eurozonen om sanningen kommit fram när den borde ha kommit fram.
Men nu kom Grekland med och de fick del av ECBs penningpolitik. Som långtifrån var den bästa. Somliga länder behövde låga räntor för att stimulera ekonomin, andra höga för att strama åt. ECB placerade sig någonstans i mitten, till det som passade Tyskland och Frankrike. Men inte alls Spanien, Irland eller Finland. Eller Grekland.
Grekerna var glada i hågen över att ha kommit in i euro-zonen och därmed komma i åtnjutande av den låga ränta som euron fick tack vare Tysklands tunga ställning i valutaunionen. Men den ynnest som Grekland fick förvaltades med svek. Landet fortsatta att föra en ansvarslös finans- och penningpolitik. Idag har man hamnat i ett läge där grekiska staten tvingas betala dubbelt så hög ränta som tyska staten. Trots att lånen tas i samma valuta. Den enkla förklaringen till ränteskillnaden är att långivarna inte är säkra på att grekiska staten kommer att betala tillbaka. Däremot är man fullt övertygad om att tyska staten kommer att stå för sina åtaganden.
Idag har Grekland ett budgetunderskott på över 12 procent. I avtalet om införandet av euron gäller att underskottet får vara högst 3 procent. Statsskulden är ungefär lika stor som BNP, trots att det finns ett tak på 60 procent. Och på grund av underskottet ökar skulden år för år. Drastiskt.
De grekiska partierna är i det här avseendet lika goda kålsupare. Den nuvarande vänsterregeringen tog visserligen över makten förra året efter en tids högerstyre. Men under den förra perioden av vänsterstyre fördes samma ansvarslösa finans- och utgiftspolitik som under det senare högerstyret.
Grekerna har valt politiker som sett till att landet levt över sina tillgångar. Regeringen tvingas av omvärlden att vidta motåtgärder mot den ekonomiska krisen. Som att höja pensionsålder från 63 till 65 (när andra länder besvarar krisen med att höja från 65 till 67 – eller som Norge att hålla kvar vid 67, trots att det tidigare diskuterats en sänkning), att sänka statstjänstemännens löner och att höja momsen från 19 till 21 procent. Grekerna protesterar mot den nya politiken. De vill att någon annan ska betala.
Härtill vill grekerna ha stöd från EU. Det är de inte värda. De ska stå sitt eget kast för att de levt över sina tillgångar. Det finns ingen anledning för andra länder att betala för Greklands ansvarslösa politik.
Den ska grekerna och bara grekerna stå för.
Och naturligtvis har Sverige ännu mindre än de andra euro-länderna med saken att skaffa. Svenska folket röstade för att stå utanför euron. De Contra-läsare som rösta emot euron gjorde det helt säkert mot bakgrund av uppfattningen att euron inskränkte vårt lands möjligheter att föra en rationell penningpolitik. Grekland visade att det var en riktig bedömning. Vi håller med Anders Borgs bestämda avvisande av önskemål om ekonomiskt stöd till Grekland. Låt dem som valde euron stå för kostnaderna av sin egen politik. Och låt oss andra slippa.