Jan Björklund, Folkpartiet Liberalernas förre ledare, var utbildningsminister mellan 2007 och 2014 och brann för skolfrågor (hans företrädare som partiledare, Lars Leijonborg, tjänstgjorde som utbildningsminister under Alliansregeringens första år).
Under början av Björklunds ämbetsperiod sjönk Sveriges resultat i den internationella utbildningsjämförelsen PISA ordentligt. År 2012 var Sveriges resultat för första och enda gången signifikant under OECDs genomsnitt både i läsning, matematik och naturvetenskap. Sedan har det bara gått uppåt.
År 2018 låg Sverige över OECDs genomsnitt, dock inte signifikant över. Bättringen har varit påtaglig sedan 2012 (med ett mellanläge 2015, PISA-mätningen görs vart tredje år).
Att driva skolpolitik är inte något som ger snabba resultat. I PISA-mätningen jämförs resultatet för 15-åringar. Det var ungdomar som började skolan nio år tidigare. Om man sedan betänker att det tar ett par år för att få genomslag för en ändrad skolpolitik, och sedan alltså nio år innan en nybörjarklass nått femton år, måste Jan Björklunds resultat anses förträffligt. Man må tycka vad man vill om hans dolkstöt mot Alliansen och den därefter följande S/MP-regeringen. Björklunds insatser som utbildningspolitiker har gynnat Sverige. Under hans tid ansåg väljarna för det mesta att Folkpartiet Liberalerna var det parti som hade bäst utbildningspolitik. Så är det inte idag. Och det finns ingen ledande företrädare för partiet som profilerat sig inom utbildningspolitiken. Vilket inkluderar partiledaren Nyamko Sabuni.
Det bör tilläggas att hela elva procent av de svenska ungdomarna inte ingick i sammanställningen. Den högsta siffran för något OECD-land och en drastisk höjning sedan 2015. Uteslutning från sammanställningen har tidigare mest avsett förståndshandikappade barn som gått i specialskolor. Men i Sverige 2018 avser det, enligt OECD, främst immigranter som inte klarar att göra ett test på svenska språket.