Facket, skattemyndigheterna och den gamla sosseregeringen ställde till det för bärplockarna.

För trettio år sedan var bärplockning ett vanligt extraknäck i skogslänen. Bären köptes upp av uppköpare och det var nog få plockare som deklarerade några inkomster. Fast de i princip var skyldiga att göra det. När skattefariséerna började bråka infördes en regel om att 5.000 kronors bärplockning var skattefritt. Den gränsen har höjts till 12.500 kronor idag.
För tjugo år sedan började det komma polacker till Sverige för att plocka bär på somrarna. Efter några år blev det balter och ryssar, allteftersom polackerna fick det bättre hemma och slutade komma. Alla plockade i egen regi och uppköparna betalade per liter. När ryssarna och balterna började tunnas ut kom det ukrainare och andra längre bort ifrån.

Och så slog skattemyndigheterna till igen. Det här undantaget för skatten gällde ju bara om man deklarerade i Sverige. Och den som till äventyrs tjänade för mycket skulle betala sociala avgifter på trettio procent. Plötsligt ansåg skattemyndigheterna att uppköparföretagen var “arbetsgivare” och skulle betala dryga 30 procent extra till staten. Märk väl att de här sociala avgifterna inte gav några som helst sociala förmåner. Inga pensioner och inga sjuk- eller trygghetsförsäkringar. För att få del av dem måste man vara inskriven i svenska försäkringskassan och det blir man inte utan fast bostad och längre vistelse i landet. Skattemyndigheten ville alltså ha betalt, men ingen tänkte betala för några förmåner.

Uppköparföretagen förklarade att de inte var intresserade och att bären då hellre fick ruttna i skogen. Bemanningsföretag blev nu mellanhänder och en del fick av skattemyndigheten veta att de inte skulle betala några sociala avgifter. Andra att de skulle betala. Domstolarna bestämde att de skulle betala. Och skatteverket tog naturligtvis (helt i enlighet med gällande regler) inget ansvar för att de lurat en del företag.

Resultatet blev att man började anlita utländska bemanningsföretag. Alltmer av nettovärdet på bärplockningen flyttade alltså utomlands. Plockarna kom också allt längre bort ifrån. Thailändare blev vanliga. Men för att thailändare ska komma hit blir det ganska stora fasta kostnader – flygresan inte minst. När det var ett uselt bärår, som förra året, gick det inte ihop. Facket ryckte ut och krävde minimilöner, vilket bemanningsföretagen fann sig i. Minimilönerna är furstliga – med thailändska mått mätt. Men nettot efter avdrag för resor, mat och uppehälle blir en helt annan sak.

Dessutom kom det in andra företag med plockare från Vietnam och Kina. De företagen har uppenbarligen fungerat uselt eftersom de rekryterat helt fel personer och dessutom gett dem falska förespeglingar om vad arbetet går ut på och vad det kräver. Uppköparna kommer självklart inte att förnya kontrakten med vietnameser och kineser. Thailändarna verkar dock ha etablerat sig på marknaden, de uppfattas som pålitliga.

Skattemyndigheter och fack har drivit igenom en byråkratisk ordning i en bransch där mängden plockade bär är en mycket enkel måttstock på prestationen. Det har dessutom lett till att hundratals personer känner sig lurade. Och uppköparföretagen får inte de bär de vill ha.

Man kan på goda grunder fråga sig varför det ska behöva flyga in arbetare från andra sidan jordklotet när det i juni fanns 488.000 arbetslösa i Sverige. Inte minst upprörande är att det tar sju år för en genomsnittlig invandrare att skaffa ett arbete i Sverige. Här finns det massor av jobb som skulle sänka arbetslösheten i Sverige och hjälpa invandrare att komma in i det svenska samhället. Ingen på arbetsförmedlingen tycks dock kräva att de arbetslösa ska ta de jobb som finns, trots att det står i lagen att de ska så göra. Och Migrationsverket beviljar varje år tusentals arbetstillstånd för att det inte finns arbetskraft att få i Sverige.