Håkan Juholt tror sig slå an gammeldags strängar av medkänsla när han i sitt installationstal och i andra sammanhang tar upp “barnfattigdomen” som ett växande problem som hans parti ska åtgärda. Han har fått denna fråga, liksom mycket annat, om bakfoten. Den här gången kanske på grund av “larmrapporter” från Rädda Barnen, som hävdar att barnfattigdomen ökar. Men när Rädda Barnen räknar så räknar de inte som andra. De räknar med att den är fattig som har mindre än 60 procent av medianinkomsten. När medianinkomsten ökar blir det fler “fattiga”, även om de “fattiga” skulle öka sina inkomster! Ser man till absoluta tal har “barnfattigdomen” halverats från 22 till 11 procent från 1997 till 2008. Visst är det beklagligt att 11 procent ska vara fattiga om man mäter på ett rimligt sätt (och alltså inte som Rädda Barnen och Juholt gör), men det är bra att utvecklingen går åt rätt håll. Och den kommer att gå ännu mer åt rätt håll under 2009 och 2010, för vilka år inga siffror ännu finns. Vi vet att sysselsättningen började öka ordentligt från hösten 2009 och den absolut viktigaste insatsen som kan göras för att komma till bukt med fattigdomen är att fler människor kommer i arbete.
Det kan låta som en floskel, men sanningen är att arbetslinjen är den i särklass mest effektiva åtgärden mot fattigdom, inklusive barnfattigdom. Socialdemokraternas linje tycks vara mer bidrag, vilket inte löser det riktiga problemet. Regeringens linje tycks vara att inte ens tala om att man har en alldeles utmärkt lösning som tar itu med de kvarvarande resterna av ett minskande problem.
Socialdemokraterna blir alltmer “bidragstagarnas parti”. Det är inte för inte som man inom partiet diskuterar att ta bort “Arbetarpartiet” ur partinamnet.