Bananrepublik brukar man kalla politiskt instabila länder där utländska investerare inte kan vara säkra på att få behålla sina pengar. Det har varit vanligt med bananrepubliker i tredje världen, där nationalistiska regeringar ibland lagt beslag på utländska företag. Ibland utan att betala någon som helst ersättning – eller en mycket låg ersättning. Självklart skyr utländska investerare sådana länder – de riskerar ju att bli berövade hela sin investering. Enda chansen för investerarna är att antingen satsa på företag med mycket hög avkastning (en avkastning som kompenserar risken) eller på länder där det finns särskilda (trovärdiga) avtal om skydd för utländska investeringar.

Motsatsen till bananrepublikerna har varit politiskt stabila länder med en trygg rättsordning. Nordvästra Europa har varit ett område som kännetecknats av just den stabilitet som tryggat ett gott investeringsklimat.

Just nu finns det fyra partier som aspirerar på plats i Sveriges Riksdag som är förespråkare för inskränkningar av “välfärdsföretagens” möjlighet att göra vinst: Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna. De vill lägga grunden för en svensk bananrepublik. Inom Socialdemokraterna råder delade meningar, liksom inom flera av Alliansens partier. Vänsterpartiets partiledare har stopp för vinster inom välfärdsföretag som partiets huvudfråga i valet. Han kommer att driva den hårt vid eventuella förhandlingar för att skapa parlamentariskt underlag för en regering. Inom LO drivs ungefär samma linje och det är tveksamt om Socialdemokraterna kommer att kunna försvara den politiska linje de företräder officiellt, om det blir “skarpt läge”. Jonas Sjöstedt har rekommenderat att de som har investerat i välfärdssektorn ska lämna den. Hotet om bananrepubliken Sverige har gjort att investeringarna redan minskat, priserna på välfärdsföretagen har sjunkit och därmed ökar i princip vinstnivån. Detta för att ägarna ser uppenbara risker för att vinsterna kommer att minska, en risk som bara kan kompenseras med lägre priser på företagen – och lägre priser på företagen innebär högre avkastning på investeringen om vinsten skulle förbli oförändrad. Vem Jonas Sjöstedt tänkt sig sitta med svartepetter sedan de nuvarande ägarna sålt ut framgår inte. Inte heller hur denne investerare ska kompenseras av svenska staten.

Vinst är en förutsättning för att företag ska bildas och utvecklas. Utan förhoppningar om vinst kommer ingen satsa på att skapa nya företag (det är inte säkert att det blir vinst, men förhoppningen att det blir så är en förutsättning för att någon ska våga satsa pengar). Och bara de företag som går med vinst kommer att utvecklas. Det är vinstdrivande företag som varit pådrivande för kvalitets- och effektivitetsförbättringar i vård- och skolsektorn. Förstelnade kommunala kolosser som i första hand varit till för kommunalpamparna och i andra hand till för de anställda och först i tredje hand för de som behöver tjänsterna har för det mesta prioriterat fel och satt “kunden” i underläge. På de håll där sådana företag har utsatts för konkurrens har det gått att uppnå rejäla vinster bara genom att ändra fokus från ledningens och personalens bästa till “kundernas” bästa. De kommunala verksamheterna har tvingats följa efter. Det har blivit bättre på alla plan – både inom kommunal och privat sektor, där den privata sektorn fått vara med och konkurrera. Där de kommunala monopolen har behållits har det fortsatt att var dyrt och dåligt. LOV, lagen om valfrihet, gäller märkligt nog bara i de kommuner som beslutat att införa den. I gammeldags orienterade kommuner är de kommunala monopolen fortfarande förhärskande.

Problemet med de fyra eller fler partier som vill ändra systemet är att de underminerar en av baserna för tilliten till den svenska ekonomin. Begränsningar av vinstuttagen skulle vara en bestraffning av de som lyckats. De som misslyckats bestraffas redan idag av marknaden (till exempel JB Gymnasiet som gick i konkurs). Att bestjäla svenska investerare på frukterna av framgångsrika och välskötta investeringarna tycks vara helt OK enligt många politiker. Men Sverige har gjort ett flertal åtaganden gentemot det internationella samfundet att garantera utländska investerare mot politiska ingrepp som berövar investeraren det investerade kapitalet. Skulle de fyra partiernas program gå igenom är det solklart att svenska staten skulle tvingas kompensera utländska investerare. Svenska investerare skulle, som så många gånger förr, hamna i underläge vid jämförelse med de utländska.

Sverige som nation och svenska skattebetalare skulle förlora både ekonomiskt och förtroendemässigt. Svenska vårdkonsumenter och skolelever skulle förlora i kvalitet på de tjänster de behöver. Alliansen har varit usel på att förklara och försvara de stora framsteg som nåtts genom nytänkandet inom välfärdsområdet. Socialdemokraternas ledare har insett vartåt det kan barka, men det är frågan om de kan stå upp för sin egen linje om fackets, populisternas och de andra vänsterpartiernas krav drivs vidare.