För många vardagssituationer är det som beslutas i Bryssel viktigare än det som beslutas i Stockholm och Örkelljunga.
EUs parlament, som för miljardbelopp pendlar mellan Strasbourg och Bryssel, har visserligen ett ganska måttligt inflytande på den europeiska lagstiftningen. Avgörande är de beslut som fattas i ministerrådet, men också kommissionen har en stark ställning. Europaparlamentet är dock det enda forum där medborgarna har direkt inflytande. I Sveriges fall blir det 18 ledamöter i det kommande parlamentet (i det gångna har Sverige haft 19 platser, men vi tappar en plats på grund av att Rumänien och Bulgarien blivit medlemmar). De 19 platserna har varit fördelade mellan inte mindre än nio partier (trots att bara åtta partier valts in).
Det är med några få undantag ett genuint B-lag som valts in i Europaparlamentet, och det ser ut att kunna bli så även framöver.
I Alliansens största parti, Moderaterna, avpolleterades en del personer som tillhörde “gammelmoderaterna” eller den mer nyliberala falangen. De hade en stark ställning inom partiet och det “nya” partiets ledning såg gärna att de här personerna hölls på avstånd. Det gäller Gunnar Hökmark (som var partiesekreterare under Carl Bildts och Bo Lundgrens tid som ordförande) och Christofer Fjellner, den ibland nyliberale före detta MUF-ordföranden. De skulle gärna hållas borta från Stockholm. I socialdemokraternas grupp finns idel okända namn med Jan Andersson som toppnamn. Har Du hört talas om honom? Nu tänker man sig att toppnamnet istället ska bli Marita Ulvskog. (S) gör som moderaterna. Placerar en före detta partisekreterare som inte uppskattas av nuvarande partiordföranden på säkert avstånd från inflytande i Stockholm.
Det har till och med varit svårt för väljarna att räkna med att de som de röstat på verkligen representerar vad de ställt upp för vid mandatperiodens slut. Lars Wohlin som valdes in för Junilistan representerar numer Kristdemokraterna, som genom hans avhopp fördubblade sin representation i parlamentet. Sämre gick det för Folkpartiet. De tappade halva sin representation. Journalisten Maria Carlshamre (numera Robsahm) valdes in för Folkpartiet vid valet 2004. Hon dömdes 2005 till villkorlig dom och 40.000 kronor i böter för bokföringsbrott (hon hade inte skött ekonomin i sitt företag alls, när det 2003 sattes i konkurs var det omöjligt för konkursförvaltaren att följa vart tillgångarna tagit vägen). Folkpartiet krävde efter domen att hon skulle avgå som ledamot i parlamentet, men hon vägrade och gick över till Feministiskt Initiativ. De som röstade på Folkpartiet kom alltså att representeras av en diminutiv extremistsekt som i senaste riksdagsval fick 0,68 procent av rösterna, trots en hysterisk uppbackning i massmedia. Två av 19 ledamöter representerar alltså idag andra partier än de de valts för att representera.
Centern och Vänsterpartiet avviker positivt från övriga partier i den meningen att de i Europaparlamentet representeras av starka namn inom partiet. Centerns Lena Ek var en av de tänkbara efterträdarna till förre partiledaren Lennart Daléus (han som profilerades med stora affischer “Det här är Lennart”). Vänsterns Jens Holm var även han en tänkbar partiledare, men han var inte tillräckligt dogmatisk för att passa i det trots allt i botten kommunistiska partiet.
Utsikterna att det ska bli något lyft i den nya gruppen i Europaparlamentet är inte stora.
Socialdemokraterna satsar på gamla EU-motståndaren och partisekreteraren Marita Ulvskog. Övriga kandidater har knappast gjort något avtryck alls i svensk politik, möjligen med undantag för Göran Färm som fanns i Olof Palmes bakgrund. Moderaterna vill reprisera Gunnar Hökmark och Christofer Fjellner. Kristdemokraterna satsar på det nya namnet Ella Bohlin, bara 30 år, och med snusförbud också i Sverige som ett uttalat vallöfte. Samt hårdare EU-restriktioner för alkohol. Folkpartiet kallar tillbaka Marit Paulsen som visserligen är profilstark, men stark inom vissa begränsade områden. Junilistans NIls Lundgren pensionerar sig, det nya förstanamnet Sören Wibe är också han, som Nils Lundgren, nationalekonom med socialdemokrratisk bakgrund. Men med en helt annan kontroversiell vänsterprofil än Nils Lundgrens resonerande och mer marknadsekonomiska orientering.
De svenska partierna har valt att inte satsa på Europaparlamentet. Hur kan de då begära att väljarna ska satsa på att gå och rösta?