I veckan överlämnades rapporter till förre LO-ekonomen Dan Andersson, som nu studerar avregleringens konsekvenser. Rapporterna hade gjorts av ett gäng rejäla betonghäckar av den gamla dirigistiska och socialistiska skolan. Slutsatsen var att avregleringen inte fungerat som prissänkare mer än på ett område: telemarknaden. Däremot hade priserna höjts på inrikesflyg, taxi, el och järnvägstransporter.
Men vad har egentligen hänt på de här marknaderna?
Vad beträffar inrikesflyget har Luftfartsverket kraftigt höjt sina avgifter – de har monopol på sina flygplatser och låter sig inte styras av marknaden. När antalet flygpassagerare minskar höjer de priserna för att fördela sina fasta kostnader på färre betalande. Så fungerar det INTE på en konkurrensutsatt marknad. Därtill är flyget utomordentligt känsligt för bränslepriserna och dessa har som bekant stigit kraftigt. Inte ens avregleringen rår på oljepriserna. Slutligen undrar man vilka priser utredarna egentligen tittat på. Det finns riktigt dyra biljetter för den som nödvändigt ska resa tidigt på morgonen med återresa efter kontorstid. Där har priserna hållits uppe. Men på övriga tider har priserna sjunkit! SAS har dessutom kunnat upprätthålla monopol på ett flertal linjer, genom att tillfälligt sänka priserna på de linjer där de utsatts för konkurrens av mindre kapitalstarka konkurrenter. Så snart konkurrenterna slagits ut har priserna från monopolisten gått tillbaka till de gamla. Det kallas missbruk av dominerande ställning och har inget med avreglering att göra. Avreglering måste nämligen kombineras med en fungerande konkurrenslagstiftning och en sådan har inte Sverige.
Taxi var tidigare ett dåligt skämt i större delen av Sverige. Knappa resurser kan fördelas med hjälp av köer eller priser. Inom taxi gällde köer. Priserna hölls artificiellt låga genom att taxibilar i princip alltid var upptagna. Det gick alltså inte att få tag på en bil när den behövdes. Idag betalar kunderna för ett visst överskott på bilar, vilket gör att det faktiskt går att få tag på en taxi när det behövs. Så fungerar det i alla normala branscher – utom de där staten går in och reglerar och skapar köer (som på bostadsmarknaden och inom sjukvården). Det är alltså en fungerande taxinäring som något höjt priserna, vilket inte kan jämföras med en taxinäring som innan avregleringen inte fungerade.
Också inom elmarknaden var det reglerarna som valde att hålla nere priserna, genom att förhindra internationellt kraftutbyte. Genom att det inte fanns kraftledningar med tillräcklig kapacitet till Polen, Tyskland och Danmark kunde Sverige prismässigt isoleras från resten av Europa. Det innebar ett stort slöseri med el i Sverige, eftersom priserna artificiellt hölls nere. Idag finns det rejäl överföringskapacitet till våra grannländer och därmed har Sverige anpassat sig till internationellt gångbara priser. Det innebär att effektiviteten i utnyttjandet av elenergin är högre. Samtidigt har regleringen av byggnad av ny produktionskapacitet i Sverige hållit tillbaka den svenska elproduktionen. Detta har kombinerats med tredubblade energiskatter. Det är alltså fel att säga att avregleringen lett till högre priser. Skatter, reglering av kapacitetsutbyggnad och statens engagemang för en internationell elmarknad är det som medfört högre priser.
Järnvägstransporter slutligen. De har blivit dyrare. Men är järnvägen avreglerad? SJ fortsätter att driva alla de stora linjerna. Undantagsvis kan konkurrenter få ta över de linjer som SJ inte är intresserat av. Det är alltså SJs priser som mäts, och SJ kan fortsätta med monopol på de linjer som SJ vill trafikera! Järnvägen är alltså inte alls avreglerad.
Avregleringen har skett mycket försiktigt i Sverige. Men där den skett har det varit till konsumenternas fromma. Vi behöver mer, inte mindre, av den varan.