Under de senaste decennierna har Sverige genomgått en imponerande och i huvudsak framgångsrik avreglering i en rad branscher. Reformerna har genomförts under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar och de har mött på mothugg av bakåtsträvare från alla partier. Dessutom av journalister som excellerat i att skriva artiklar som skyller minsta lilla brist på marknaden på avregleringen. Den inriktningen beror måhända på att journalister är så barnsligt förtjusta i skräckfigurer från förrförra seklet som Karl Marx och när det gäller partisympatier har en oerhörd överrepresentation från det enda riktiga regleringspartiet som finns i Sveriges Riksdag, Miljöpartiet.
Det finns mycket positivt att säga om de senaste decenniernas avregleringar inom flyg, taxi, apotek, bilprovning, el, telekommunikationer med mera. Det ska vi inte göra den här veckan.
Vi vill istället erinra oss om att det har funnits mycket dumheter till regleringar i vårt land, dumheter som försvunnit med tiden, och som det idag är få som ens känner till. De är ofta så märkliga att många ser dem som bisarra och det går inte heller att uppbringa några anhängare av en återgång till den gamla ordningen.
Det krävdes till exempel privilegium från Svenska Akademien för att driva bokhandel (först i anslutning till den nya tryckfrihetsförordningen från 1949 försvann de särskilda bokhandelsprivilegierna). Bokhandlare kan dock fortfarande förfasa sig över att böcker säljs på dubiösa ställen som ICA och bensinmackar. Vi andra kan tycka att det är en vinst för kulturen att böcker går att köpa snart sagt överallt nu för tiden och inte enbart hos av med särskilda privilegier försedda.
Bankkontor var fult. Det talades skeptiskt om ”bankpalats” i marmor. Ett tal som fick ett uppsving när Skandinaviska Banken, Göteborgs Bank och Post- och Kreditbanken byggde var sitt huvudkontor på grunden av de ruiner som skapades i slutet av 1950-talet, när politikerna jämnade Klara i Stockholm med marken. Kontoren finns kvar, men ingen av bankerna finns kvar i sin dåvarande form. En särskild nämnd för bankkontorsetablering skulle se till att bankerna inte skaffade sig onödigt många kontor. Det var väl OK att inrätta nya bankkontor i en stor nybyggd förort som Skärholmen i Stockholm, Bergsjön i Göteborg och Skäggetorp i Linköping. Men annars blev det för det mesta stopp. Och det var nämnden som bestämde vilka banker som skulle få förmånen att etablera sig på den nya marknaden. Allt under överinseende av mästerregleraren och finansministern Gunnar Sträng (han som misslyckades med att sätta stopp för Volvos etablering i USA; han visste ju hur lönlöst det skulle vara att försöka sälja svenska bilar i massbilismens hemland – Volvodirektörerna hade lyckligtvis en annan uppfattning och Strängs makt sträckte sig inte till andra sidan Atlanten). Idag är klagomålen inte på för många utan för få bankkontor. Åtminstone bankkontor med pengar.
Kiosker var under butiksstängningslagens tid en säker pengamaskin och därför strängt reglerade, ofta så att de förbehölls handikappade personer, sådana vars handikapp begränsade annan yrkesverksamhet, men möjliggjorde en mindre kioskhandel. Det var långt mellan kioskerna, men de som fanns tjänade bra.
Butiksstängningslagen (den sista versionen var daterad 1942) innebar att det var förbjudet att ha butiker öppna efter klockan 19 på vardagarna och helt förbjudet på söndagarna. Kiosker och gatukök var undantagna. Men de drabbades också av regleringarna. När ketchup kom i handeln i slutet av 1940-talet var det en vara som bara fick säljas i matvaruaffärer. Korvgubbarna var i princip förbjudna att erbjuda ketchup till korven, åtminstone på tider vid sidan av butiksstängningslagen. Kiosker fick ha öppet på användarvänliga tider, men de var förbjudna att sälja vad som betecknades som livsmedel. Däremot var det OK att sälja cigaretter, choklad och sötsaker. Det var helt klart vad myndigheterna prioriterade. Rökverk istället för mjölk, kola istället för potatis.
Butiksstängningslagen kringgicks på 1950-talet med automater. På sina ställen fanns det kvarterslånga varuautomater där folk kunde köpa livsmedel som var förbjudna att köpa i de stängda livsmedelsaffärerna. Med tiden försågs automaterna med kylanläggningar så att de kunde sälja även mjölk och andra kylvaror. Men automaterna var skrymmande, dyra och opraktiska och det var därför inte alla förunnat att ha en sådan automat inom räckhåll. Och de varor som såldes där var dyrare än i butikerna.
När butiksstängningslagen försvann var det många som kämpade emot i decennier. Det var i första hand Handelsanställdas förbund som ansåg att medlemmarna skulle jobba på samma tider som fabriksarbetare och kontorister. När vissa butiker med tiden kunde ha öppet (för delar av sortimentet, öl måste förses med presenningar som dolde flaskor och burkar på olämpliga tider) upptäckte facket snart att det fanns massor med folk som ville ha extraknäck på kvällar och helger. Och de här extraknäckarna var ofina nog att inte vara medlemmar i facket. Det handlade om studerande som finansierade sina studier med kvällsjobb och det var mammor som tryggt kunde lämna sina barn när ”gubben” kommit hem och därför gärna högg in på de ”obekväma arbetstiderna”. Men för dem var arbetstiderna inte obekväma, de var de enda möjliga. Facket gillade inte utvecklingen och såg till att det blev rejäla ob-tillägg och därför artade det sig så att fackets medlemmar arbetade mellan nio och sex till låga löner, medan övriga verksamma i branschen jobbade andra tider med betydligt bättre betalning (de höga lönetilläggen hade genomdrivits av facket för att butikerna skulle avstå från att ha öppet på ”olämpliga” tider).
LO centralt och Socialdemokratiska partiet backade upp motståndet. Visst kunde man planera sina inköp utan att behöva ta den lediga söndagen i anspråk! Allteftersom allt fler kvinnor började arbeta fanns det allt färre hemmafruar som kunde göra inköpen på butikernas öppettider. I praktiken tvangs många familjer att göra alla inköp mellan fem och sex på kvällen, då köerna var långa. Facket hotade med höjda livsmedelspriser om det skulle bli längre öppethållanden, eftersom de anställda hade ob-tillägg. Vad de höll tyst om var att butikerna under butiksstängningslagens tid måste byggas ut för att klara av att anstormningen var så stor några få timmar i veckan. De ökade kapitalkostnaderna blev raskt mångdubbelt så höga som de lönetillägg som sparades in.
Så här skulle man kunna fortsätta i bransch efter bransch. I just de här branscherna har det nu gått så länge sedan dumheterna försvann att det inte längre finns någon som vill gå tillbaka till de gamla regleringarna. Men i de branscher där det finns folk som minns hur det var innan avregleringen finns det märkligt nog fortfarande anhängare av den gamla onda ordningen. De skulle behöva höra lite ljudslingor ”taxi var god dröj”, höra hur Televerkets ”kundtjänst” förklarade att det skulle ta fyra veckor att flytta ett enkelt telefonabonnemang, eller hur det kostade en normal månadslön för en enkel inrikes flygbiljett, flera månadslöner för en resa till Frankfurt och en årslön för en resa till New York.