Tidigt i somras skrev några nationalekonomer en artikel på DN Debatt och diskuterade välfärdsförlusten med julklappar och presenter. Den som betalar vet inte hur gåvotagaren skulle fördela sina pengar. Om moster Lisa köper en present för 100 kronor till Kalle värdesätter han den kanske bara till 70 kronor. Givare och gåvotagare har gjort en samhällsekonomisk förlust på 30 kronor. Det kan verka krasst att se på julklappar på det viset, och helt visst måste man också ta hänsyn till vad det betyder att vara en glad givare, presentens förmåga att stärka vänskapsband och så vidare.
Men de aspekterna finns inte med när politiker försöker leka jultomte. När pengarna ska passera via den politiska kassan görs välfärdsförluster av det enkla skälet att politikerna som fördelar pengarna inte vet hur gåvotagarna själva skulle ha fördelat dem om de själva fick besluta. Resultatet blir sämre än om skattebetalarna själva hade fått behålla pengarna och använda dem efter eget bestämmande.
Och det alldeles bortsett från alla kostnader för administration, skatteindrivning och kontroll av hur pengarna använts.
Om man strävar efter att minimera välfärdsförlusterna bör besluten fattas så nära användarna som möjligt. Det vill säga det individuella beslutet (ska jag dricka vatten, öl eller mjölk?) har störst möjlighet att på ett effektivt sätt fördela våra begränsade resurser, medan beslut på EU- eller FN-nivå ligger så långt från de som får nytta av pengarna att det finns mycket stora möjligheter att de används till sådant som inte skulle skattas särskilt högt – av den som själv skulle betala. Men den som får pengarna tackar ändå och tar emot – det är ju i huvudsak någon annan som betalar. Lyckas Du få staten att betala behöver Du bara stå för en bråkdel av en miljon av den verkliga kostnaden.
Se på EUs finansiering av stora väg- och järnvägsprojekt. Öresundsbron kan vara ett exempel. Invånarna i Malmö och Köpenhamn tar tacksamt emot bidrag och annan finansiering. Liksom de tacksamt tar emot bidrag som kommer från norrbottningar, jyllänningar och grönländare, som betalar skatt till svenska eller danska staten, men kommer att ha mycket liten privat nytta av bron. Hade de som har nytta av bron fått betala allt själv är det möjligt att det hade satt hårdare inne att komma igång med bygget. Men nu lyckades man skjuta över en del av finansieringen på beslut långt borta från dem som har nytta av projektet.
Inom EU finns en vacker princip som kallas subsidiaritetsprincipen. Besluten ska fattas så nära de berörda som möjligt. Kommunala beslut är bättre än regionala beslut, regionala beslut är bättre än statliga beslut och statliga beslut är bättre än EU-beslut. Tyvärr är det långtifrån alltid som EU lever efter den principen. Alltför många beslut fattas på en alltför central nivå. Inte minst av EU själv i Bryssel.
Tyvärr har Sverige tagit efter EUs dåliga exempel. Ett beklämmande exempel är de så kallade Persson-pengarna. Riksdagen har anslagit pengar att delas ut efter regeringens gottfinnande för miljö- och sysselsättningsprojekt. Helt säkert skulle pengarna användas bättre om besluten fattades lokalt eller av de behöriga instanser som arbetar med de olika frågorna. Men nu har besluten flyttats bort från användarna. Regeringen och enskilda ministrar fattar beslut i frågor som de inte har någon aning om, istället för att besluten fattas av de direkt berörda. Praktiskt ansvarig för besluten blir ministerns unge och oerfarne assistent, inte den som själv har verkat med problemet på orten i tjugo eller trettio år. Dock tar naturligtvis användarna gärna emot bidrag som huvudsakligen betalas av andra. Vi gör stora välfärdsförluster genom att besluten fattas på fel nivå.
Vi riskerar ännu större välfärdsförluster genom att besluten om stöd och bidrag inte ens fördelas efter vad den felaktiga beslutsnivån anser vara bäst för samhället. Nej fördelningen sker efter hur många röster som stödet kan förväntas inbringa till det regerande partiet.