Ett allt mer omfattande fenomen är det som i pressen kallas ensamkommande “flyktingbarn”. I år beräknas cirka 3 000 komma till Sverige, förra året var det 1 479. Det handlar dock vanligen varken om barn eller flyktingar. Men ensamkommande är de. De flesta uppger sig vara 15–17 år och alltså i svensk rätt till exempel straffmyndiga. Pröva att kalla en svensk sextonåring som har ofog för sig för “lilla barn” när Du tillrättavisar, så kommer Du snart att lära Dig att “barn” inte är en lämplig beteckning och att den inte heller uppskattas av “barnet” själv. Lägg därtill att ett stort (okänt) antal av de så kallade flyktingbarnen är långt äldre än 18 år, det finns en del som ger intryck att vara en bra bit över trettio, men helt visst är att många är mellan 20 och 25 och inte under 18. Men fram till 18 behandlas de efter andra mer generösa regler, så 16 eller 17 är vanliga åldrar som uppges.
Vad gäller flyktingskapet så är det i få länder som sextonåringar utsätts för politisk förföljelse. I en del muslimska länder kan det vara fråga om religiös förföljelse. Men de “flyktingbarn” som kommer hit berättar ytterst sällan om något sådant, tvärtom är en stor andel somalier eller afghaner och själva muslimer som kommer från ett muslimskt land. Det är istället släktens stjärna, som familjen satsat stora pengar på för att smuggla in i Väst för att ordna en bättre framtid inte bara åt “barnet” utan i förlängningen åt hela familjen. Det är inte lätt att ta sig från Afghanistan eller Somalia till Sverige om man inte har hjälp av professionella smugglare och har betalt rejält med pengar för den tjänsten. Så är det naturligtvis också för “flyktingbarnen”.
Svenska myndigheter satsar extremt generöst på att ta hand om dessa ynglingar. Tidskriften DSM berättar om vad som hände i Västerås. 15 ensamstående flyktingbarn skulle placeras. För boendet ställde kommunen en villa och flera nyinköpta lägenheter till förfogande samt utlyste femton tjänster för att ta hand om “verksamheten” med de femton “barnen”. En kock, en fastighetsskötare, en fritidspedagog, en integrationssekreterare, flera “språkresurser” samt naturligtvis en chef. Tyvärr fick kommunen bara tag på fjorton av de sökta femton personerna, men bland de anställda hade flertalet högskoleutbildning i form av socionomer, sociologer, pedagoger, lärare och läkare.
De kommuner som tar emot flyktingbarn får ett statligt bidrag i form av en grundersättning på 568.000 kronor per år. Därutöver betalas 1.900 kronor per dygn för boendet (dvs som för ett rum på ett av landets bättre hotell), vilket blir 684.000 kronor per år. Till detta kommer skolkostnader och diverse andra ersättningar, exempelvis 2.000 kronor i månaden för en god man. Nu har inte alla de här kostnaderna, men DSM uppskattar kostnaden för “flyktingbarnen” till 2,5 miljarder för 2010 eller 820 000 kronor för varje “barn” som tas om hand av systemet. Det är lätt att se att här finns en ytterst lukrativ bransch som kommer att locka till sig lycksökare av alla slag. Samtidigt som man frågar sig varför en så liten grupp ska kostas på så stora summor.
För inte så länge sedan, på 1960-talet, var det brukligt att svenska ungdomar från femton år och uppåt gick till sjöss. Ibland var det ett sätt att komma in på arbetsmarknaden, ibland var det lockelsen att se världen utan att det skulle kosta en förmögenhet. Ibland var det fråga om struliga ungdomar som på en båt lärde sig att fungera i ett socialt sammanhang. Struliga ungdomar skickades ibland ut på sjöss under egen protest, för att “få ordning på dem”. Det gällde även ungdomar i så kallade bättre familjer. Det blev normalt folk av dem.
Till skillnad från åtskilliga av de unga svenska sjömännen från 1960-talet, som var riktiga strulputtar, kan vi räkna med att de ensamkommande “flyktingbarn” som idag tar sig till Sverige tillhör de mer initiativkraftiga och anpassningsbara i sin generation. De behöver inte daddas med. Det är ett rån att tvinga svenska skattebetalare att betala miljoner för ungdomar som mycket väl skulle kunna försörja sig själva. Och det är en allvarlig attack mot de här ungdomarnas framtid att placera dem i institutioner som skapats för omhändertagande av dem som inte klarar sig själva, när de med sådant eftertryck visat att de just klarar sig själva.