Bara genom arbete skapar vi välfärd. Mer arbete skapar mer välfärd. Frågan om arbetstidens längd är därför i hög grad en fråga om vår levnadsnivå. Brister i samhället – till exempel att folk har för dåliga bilar, för dålig mat, för dåliga skolor eller för dåliga ålderdomshem – kan bara åtgärdas på två sätt: högre effektivitet och mer resurser, resurser som skapas genom arbete. (Du kanske noterade att de områden där klagomålen på brister är störst är de som has om hand av stat och kommun, medan klagomålen på de områden som sköts av det privata näringslivet är små).
I arbetarrörelsens ungdom fanns ett krav på 8 timmars arbetsdag. Dvs 6×8=48 timmars arbetsvecka. Det kravet genomdrevs lagstiftningsvägen. Sedan dess har arbetstidslagstiftningen skurit ner den lagstadgade maximala arbetstiden till 40 timmar per vecka, vartill kommer semesterledighet, lägre pensionsålder osv.
Idag ligger arbetstiden per vecka normalt någon timme under den lagliga maxgränsen på 40 timmar. Det har alltså visat sig att arbetstagare och arbetsgivare i samförstånd, utan lagstiftning, kommit fram till att arbetstiden bör vara kortare.
Men det finns vissa som gärna fortsätter lagstiftningsvägen. Inte minst i den populistiska debatten om utbrändhet (ett okänt begrepp när veckoarbetstiden var 48 timmar, semestern noll och den lagstadgade pensionsåldern 67 år, trots att genomsnittslivslängden låg under 65). Regeringen tycks beredd att ge efter för den populistiska debatten genom att införa lagstadgade förändringar i arbetstiden, trots att de fackföreningar som prioriterat just den frågan varit framgångsrika i sina strävanden och naturligtvis skulle kunna fortsätta på den inslagna linjen om bara medlemmarna ville det (men de vill hellre ha mera betalt).
Regeringens linje tycks nu vara att införa ytterligare semesterdagar, även om de inte ska kallas semester och inte förläggas i anslutning till övrig semester. Under en flerårsperiod tänker man sig att ytterligare fem dagar ska införas. Det kan naturligtvis jämföras rent arbetstidsmässigt med såväl kortare veckoarbetstid som ändrad (lägre) pensionsålder.
En dags extra semester motsvarar:
2,2 minuters kortare arbetstid per dag
11 minuters kortare arbetstid per vecka
1,5 månaders lägre pensionsålder
0,4 procents löneförhöjning
En timmes kortare arbetstid per dag motsvarar:
28 dagars semester per år
5 års lägre pensionsålder
15 procents löneförhöjning
De närmaste åren kan samhället som helhet vara generöst med arbetstiden av två skäl. De som går i pension tillhör de små årskullarna från 1930-talet och de som kommer in på arbetsmarknaden tillhör de stora årskullarna från slutet av 1970-talet. Från 2005 kommer det att se annorlunda ut, stora årskullar födda på 1940-talet pensioneras medan betydligt mindre årskullar från 1980-talet ska in på arbetsmarknaden. Det ligger alltså en betydande risk i att låsa fast sig vid ett system med kortare arbetstid, särskilt de dyrare varianter med lägre arbetstid per dag som populisterna förespråkar.