Det har gått två år sedan invasionen av Saddam Husseins barbariska diktatur i Irak och Saddams fall. Många i den politiska och mediala vänstereliten i Sverige motsatte sig åtgärderna mot en av vår tids värsta barbarer. Och de har under de senaste två åren i praktiken jublat över varje terrordåd i Irak. Araber är inte värda ett liv i frihet, demokrati och rättssäkerhet. Underförstått är araber inte riktiga människor, som sätter värde på att få påverka sin egen framtid och sitt eget liv.
Så här två år efteråt börjar det visa sig hur fel vänstern hade. Och hur rätt George W. Bush tänkte när han engagerade sig mot Saddam Hussein.
I Irak har det nu hållits fria val och snart kan vi förvänta oss landets första demokratiskt valda president och premiärminister någonsin. Men Irak var bara början. En del säger att Bagdads fall ska jämföras med Berlin-murens fall. Det som öppnade för frihetsvågen i Östeuropa.
Den bisarre diktatorn i Libyen, Moammar Khadaffi, mjuknade påtagligt när han såg vilket öde som drabbade hans kollega Saddam. Khadaffi har tagit avstånd från Libyens terroristiska förflutna och betalat skadestånd till de familjer som drabbades av Libyens statsterrorism i form av nedskjutna flygplan i Sahara (UTA) och Lockerbie (PanAm). När den djupt korrumperade terroristen Yassir Arafat avled, blev det fria val till en ny ledare för det palestinska territoriets självstyre, och en som man kan förstå betydligt mer civiliserad person, Mahmoud Abbas, valdes till ordförande. I Egypten har president Hosni Mubarak nyligen tillkännagett att det ska bli ändringar i författningen, som för första gången ska öppna för val med möjligheter för andra att utmana hans position som president – efter 24 år vid makten. I Libanon har de folkliga protesterna fått ockupationsmakten Syrien att backa åtminstone delvis. Men än är segern bara halvvunnen i Libanon. Och i Syrien fortsätter baath-partiet (Saddam Husseins parti) att ha makten. Men också Syrien har börjat göra vissa eftergifter mot den egna befolkningens krav på frihet och demokrati. Och inte minst mot internationella påtryckningar. Till och med Saudiarabien, det mest auktoritära av de autkoritära arabländerna, har haft någorlunda fria kommunalval i stora delar av landet (och val är på gång också i resten av landet). Något som hade varit otänkbart för bara tio år sedan. Visserligen fick kvinnor inte rösta, men regimen förklarade att de inte hade några principiella invändningar mot att kvinnor skulle få rösta, det var bara det att det inte gick att ordna separata vallokaler åt kvinnorna denna gång. Man kan tro vad man vill om den förklaringen, men det är ett sensationellt framsteg när personer utanför kungafamiljen ges möjlighet att påverka saudisk politik.
På bara två år har mycket hänt i arabvärlden. En sten har satts i rullning, som mycket väl skulle kunna leda till en öppning och omvandling av det slag som världen fick se i Sydamerika för tjugo år sedan.
Låt oss slå fast att också araber är människor. Människor som vill ha kontroll över sin egen värld och inte förtvina under diktatorernas förtryck.
Och det alldeles oavsett att vår svenska vänster gärna sett att allt förblivit vid det vanliga i arabvärlden. För trots allt. I varje sann kommunists hjärta bor det ju innerst inne en liten Josef Stalin och en liten Saddam Hussein.