Klassisk socialdemokratisk näringspolitik har varit att rädda storföretag som verkat gå över styr. Varvsindustrin fick miljarder i stöd, men det finns numer bara några mindre varv kvar i landet. Lite bättre gick det för handelsstålindustrin (specialstålindustrin har hela tiden klarat sig på egna meriter), men det kostade skattebetalarna miljarder. När Saab var på väg att gå i konkurs kliade det i fingrarna på förespråkarna för statlig näringspolitik. Men näringsminister Maud Olofsson (C) stod emot. Hon stod däremot inte emot när helstatliga Vattenfall ville ha miljarder och åter miljarder för att investera i holländsk naturgas och tysk kol- och kärnkraft. Det blev de största förlusterna som någonsin gjorts av ett svenskt företag och det Vattenfall som brukade ge fem miljarder i vinst (på svensk vatten- och kärnkraft) till statskassan varje år gav under många år ingen utdelning. Pengarna har försvunnit till holländska kommuner och tyska aktieägare. Samt till tjeckiska investerare som gjorde succé av den tyska brunkolskraften som förorsakat så många bekymmer för Vattenfall.
Idag är det återigen kris i näringslivet. Och det är en speciell kris, eftersom den i första hand inte drabbar de stora företagen utan de små (och några stora som driver typisk småföretagsverksamhet i kedjeform som hotell- och restaurangkedjor).
Det är en speciell kris också i den mening att det är en bakomliggande faktor som företagen inte har haft någon möjlighet att gardera sig mot. Det är en riktig force majeure. Handelsstålindustrin hade kunnat gå över till specialstål i tid. Saab var från början ett försök att skapa sysselsättning när staten inte skulle behöva lika många flygplan efter Andra världskrigets slut. Det visade sig att flygplanen överlevde, men det alternativa projektet gick åt skogen.
En fri ekonomi innebär att staten håller sig borta. Men det är å andra sidan staten som har obegränsat med pengar genom att man alltid kan ”trycka” nya. I dagens läge finns hundratusentals små företag som riskerar att gå under och ägarna därmed bli ruinerade. Det naturliga i en fri ekonomi vore att låta detta ske och låta de riktiga entreprenörerna starta om när krisen är över.
Men det finns flera problem med ett sådant tillvägagångssätt. Dels knäcks många entreprenörer som objektivt sett gjort en bra insats under sitt liv som entreprenörer. Den som är i sextioårsåldern är inte alltid lika entusiastisk att starta om från början efter en rejäl käftsmäll. Dels bryts fungerande strukturer ned. Administrativa rutiner, leverantörskedjor etc som byggts upp under många år kastas på sophögen och måste omskapas. Det kommer att ta tid och det kan bli bättre än det en gång var, men först efter många år av lägre effektivitet.
Vänsterkrafter vädrar morgonluft och ser möjligheterna att socialisera näringslivet. Det vill säga att staten tar över många företag som misslyckats. Men det skulle vara att skapa en struktur som vi vet är ohållbar och inte bara leder till en ineffektiv ekonomi utan också till ett överväldigande hot mot det demokratiska samhället.
Den nuvarande krisen ställer svensk (och internationell) ekonomi inför svåra prövningar. Ökat statligt inflytande är en dålig lösning. Nedläggning av fungerande företag med framtidsutsikter är en annan dålig lösning.
Rädda ett selektivt urval av företag. De flesta företag har genom stora skattebetalningar (egna skattebetalningar och skattebetalningar för alla anställda) gjort att det är skäligt att staten faktiskt griper in, inte främst genom direkta stöd utan genom eftergifter i skattekraven.
Foto: Hotell är typiska småföretag som inte kunnat gardera sig mot det kinesiska viruset