Regeringen har för en tid sedan lagt fram en lagrådsremiss (som troligen efter mindre justeringar kommer att bli en proposition) om att homosexuella par ska ha rätt att prövas som adoptivföräldrar. Alla opinionsundersökningar som gjorts visar att en förkrossande majoritet av svenska folket är emot förslaget. Det gäller även bland socialdemokraterna. Frågan avgjordes dock i praktiken på socialdemokratiska partikongressen, där förslaget vann med 170 röster mot 169. Ursprungligen blev resultatet 169-169, men då det ifrågasattes om det varit fel på mentometeranläggningen gjordes en ny omröstning, varvid förslaget vann med en rösts marginal. Avgörandet fattades alltså med minsta möjliga marginal i ett parti som representerade 36,4% av väljarna 1998. Snabbt rättar den stora minoriteten i Socialdemokratiska Partiet in sig och byter åsikt. I Folkpartiet (4,7% i valet 1998) hände för övrigt samma sak, med minsta möjliga marginal beslöts att partiet skulle stödja förslaget. Nu utgör (s)+(fp) basen för en majoritet tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som fick 17,1 procent av rösterna tillsammans 1998. 17+21 (halva s+fp) ger 38 procent, vilket alltså ska räcka för att skapa en majoritet i Riksdagen!
Det måste råda en stor brist på civilkurage inom det socialdemokratiska partiet, när ingen vågar stå upp för en avvikande uppfattning efter Kongressbeslutet (i Folkpartiet blir det troligen fri röstning, dvs var och en kan rösta efter sin övertygelse).
En som själv medgett sin egen stora brist på civilkurage är läkaren Sven Britton, som i en debattartikel i Dagens Nyheter den 14 februari berättar att han inte vågade följa sitt samvete. Han känner sig skeptisk mot adoptionsmöjligheter för homosexuella, men anser sig ha fått löpa gatlopp i media och mobbats av homosexuellas organisationer när han uttalat sig kritiskt om manliga homosexuellas promiskuösa levnadssätt. Han berättar i artikeln hur han när omröstningen stod på 169-169 (vid första tillfället) övervägde några sekunder men kom fram till att han inte vågade följa sin egen övertygelse. För han ville inte utsättas för mobbning! Han avstod alltså, omröstningsresultatet blev lika, en ny omröstning följde och därmed kunde minoriteten genomdriva sin linje i strid mot svenska folkets vilja. Han skriver: ”Men nu när min röst plötsligt skulle fälla utslaget och det inför öppen ridå då vågade jag inte stå för min, visserligen tveksamma inställning. Jag var rädd för att personifiera de moralkonservativa. Jag fruktade att ånyo bli benämnd bögjägare, något som jag kallats då jag i de tidiga hiv-diskussionerna upprepade gånger påtalat att den höga promiskuiteten hos många manliga homosexuella var en mycket allvarlig riskfaktor för spridning av hiv”. Britton argumenterar för att adoption i första sak är en angelägenhet för barnet och att det är svårt nog att vara adopterad (från ett avlägset land dessutom) och att det skulle bli ändå svårare om ”föräldrarna” var homosexuella.
Vem är det som styr Sverige, en mobb som skrämmer kongressombud till tystnad eller sakliga och eftertänksamma människor? Britton antyder i sin artikel att svaret är det förstnämnda.
Det kanske ska tilläggas att lagstiftningen inte lär få stort genomslag. Inte mer än 20 svenskfödda barn adopteras varje år utanför den närmaste släktkretsen och inga andra länder förefaller vara beredda att låta svenska (eller andra) homosexuella adoptera det egna landets barn. Dessutom heter det i lagen att ett adopterande par måste se till att barnet genom den nya familjen får tillgång till både manliga och kvinnliga förebilder. Det blir inte lätt för homosexuella att uppfylla det kravet.