Vi brukar inte tala väl om politiker. Inte av någon färg. Men den här gången gör vi ett undantag.
Gräsrötterna i Kristdemokraterna fick nog, de röstade med i runda tal 150-100 för att upphäva överenskommelsen (det var två omröstningar med något olika resultat, vi sammanfattar de båda omröstningarna till runda tal). Det tog en kvart för Moderaterna att följa efter och ytterligare en timme för Folkpartiet och Centern att haka på. Centern hade då, märk väl, på sin partistämma för en tid sedan godkänt DÖ.
DÖ var den märkliga överenskommelse som innebar att Alliansens fyra partier lovade att se till att den samlade vänsterns budget gick igenom, men bara, märk väl, om den först vridits några grader extra till vänster genom överläggningar med Vänsterpartiet. Stefan Löfven sa att han hellre ville förhandla med Alliansen, men för att göra inviten osmältbar exkluderade han både Moderaterna och Kristdemokraterna från de partier han ville samtala med över blockgränsen. Lite märkligt eftersom väl Moderaterna i alla avseenden torde vara det parti som står Socialdemokraterna närmast (om vi ser till den riktiga S-politiken, innan den förvridits av förhandlingsöverenskommelser med först Miljöpartiet och sedan Vänsterpartiet).
DÖ har varit genuint impopulär hos Alliansens sympatisörer. Desto mer populär hos Vänsterblocket – de erbjöds ju makten i utbyte mot ingenting.
Nu har Alliansen äntligen sagt att det är nog. Och det ska vi tacka Kristdemokraterna för. Ebba Busch Thor talade visserligen för DÖ, som hennes företrädare Göran Hägglund ingått, men försvaret var lamt och saknade helt vassa argument. För säkerhets skull lovade hon redan innan omröstningen att hon skulle ställa upp på stämmans beslut vilket det än blev. Hade hon trott det minsta på DÖ hade hon ställt kabinettsfråga, det vill säga sagt att vill ni ha mig som partiledare får ni rösta på överenskommelsen. Det var ganska tydligt att det var tvärtom, hon trodde inte alls på DÖ.
Vänsterbudgeten för 2016 är ännu inte antagen av Riksdagen och det har nu utbrutit förvirring om vad som kommer att hända härnäst. Budgeten innehåller ju många otrevliga delar som tillkommit efter socialdemokratiska eftergifter mot MP och V. Men regeringar står fast vid sina propositioner, det är bara vid ett par tillfällen som en proposition har dragits tillbaka under de senaste femtio åren.
Det troliga är att budgeten kommer att släppas igenom, men att det blir hårdare motstånd inför budgeten 2017. Kan vi hoppas på att vi äntligen får riksdagsledamöter som röstar på den politik som de har valts för att driva igenom?