Försäkringskassans kostnader för sjukförsäkringen har ökat explosionsartat under senare år och hotar snart att vara tillbaka på 2002 års nivå. Socialdemokraterna började ta itu med frågan under senare delen av Göran Perssons tid som statsminister, men när Alliansregeringen fortsatte i samma spår vände den nyblivna oppositionen på kappan och började i sämsta populistiska anda torgföra att Alliansen var ute efter “de sjuka”. Alliansen förmådde inte stå emot och argumentera för sin linje utan gav efter på punkt efter punkt (vissa justeringar hade säkert behövts, men förvisso inte så många som gjordes). Sjuktalen nådde en topp på 18,6 dagar hösten 2002. Det var nere på 12,2 vid regeringsskiftet 2006 och fortsatte ner till 6,0 vid slutet av 2010. En minskning med två tredjedelar! Nedgången i sjukförsäkringskostnaderna vändes då till en uppgång för att nu ha nått upp till 10,7, nästan 80 procent mer än i slutet av 2010. Dock ska sägas att uppgången under 2016 varit liten, från 10,5 till 10,7.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll har sedan hon tillträdde insett att något måste göras åt sjukförsäkringstalen för att vi inte ska hamna i 2002 års situation igen. Hon har inriktat sig på kopplingen mellan arbetsmiljö och sjuktal och helt riktigt konstaterat att det är sämst ställt i den kommunala sektorn. Kommunerna är stora arbetsgivare, i mer än hälften av landets kommuner är kommunen den största arbetsgivaren. Lönenivåerna är generellt låga och på grund av stora och tröga byråkratiska organisationer känner de anställda ofta att de saknar inflytande över sin arbetssituation. Det blir inte bättre av att mycket av den kommunala verksamheten saknar konkurrens. Missnöjda arbetstagare kan inte, som på den konkurrensutsatta arbetsmarknaden, söka sig vidare till en bättre arbetsgivare i samma bransch om de är missnöjda.
När Strandhäll nu vill “klämma åt” de trögrörliga dåliga arbetsgivarna har hennes modell dock varit att föreslå generella åtgärder som slår snett och kan drabba en del av de bästa arbetsgivarkategorierna hårt (ägarledda småföretag, där ägaren dagligen arbetar tillsammans med de anställda och där sjuktalen är långt under genomsnittet).
Så här fungerar systemet idag. Om någon blir sjuk står arbetsgivaren för lönen de första två veckorna (första sjukdagen är karensdag och ger ingen ersättning alls). Därefter tar Försäkringskssan över. Strandhäll har menat att det är fel att arbetsgivarna inte ska vara med och betala för långa sjukskrivningar som förorsakas av dålig arbetsmiljö. När de stora talens lag gäller, för en arbetsgivare med hundratals anställda, så håller resonemanget. Men inte när det handlar om små företag med ett fåtal anställda. Sjukfallen behöver inte alls vara kopplade till en dålig arbetsmiljö. Det handlar om att betala 25 procent av sjukpenningen efter 90 dagars frånvaro, i utbyte mot generellt sänkta sjukförsäkringsavgifter. Långa sjukfall kan vara en anställd som skadar sig i backen under skidsemestern eller en anställd som råkar ut för en bilolycka som inte har det minsta med arbetet att göra. Eller för den delen sjukdomar – till exempel cancer och ärftliga psykiska sjukdomar – som inte har koppling till arbetsmiljön. Skulle ett litet företag drabbas av en enda sådan skada skulle de ekonomiska konsekvenserna bli förödande, inte minst sedan den “bortre parentesen” i sjukförsäkringen tagits bort. Att sedan hela gruppen småföretagare tjänar på förändringen hjälper föga när Perssons kiosk drabbas av en sjukförsäkringsskada för sin ende anställde. Värst blir konsekvenserna för den som driver verksamheten som enskild firma. Då skulle ansvaret för sjukkostnaderna ligga kvar på den som varit företagare långt efter det att verksamheten upphört, ända tills arbetstagaren fyller 65 år. Då kan företagaren ha varit död och begraven sedan decennier. Kostnaderna är så stora att det för den enskilda drabbade företagaren skulle kunna handla om ekonomisk ruin och en framtid i misär. Det skulle vara ett dråpslag mot den riskvilja och den vilja till entreprenörskap och företagande som samhället behöver.
När förslaget om ändrat ansvar för sjukförsäkringen har varit ute på remiss har kritiken varit förödande. Även bland arbetstagarorganisationer och organisationer som företräder sjuka. Resonemanget där har varit att det blir svårare att få jobb för den som har varit sjuk, eftersom risken för en arbetsgivare ökar. Strandhäll har ändrat sig lite och infört en del krångliga undantag, bland annat en tidsbegränsning av ansvaret och ett avdragsgillt grundbelopp. Men i huvudsak framhärdar hon. Frågan ska behandlas av Riksdagen och där är det tveksamt om det kan få majoritet. Men troligen försöker regeringen smyga in förslaget i budgeten för att driva igenom det med hjälp av den så kallade Decemberöverenskommelsen, som visserligen är upphävd, men ändå fungerar i praktiken.