Anders Borg har ett välförtjänt gott rykte som finansminister. Han har hållit hårt i statsfinanserna och Sverige har (jämte bland andra Finland och Tyskland) en stark ekonomi.
När det gäller en del andra uppgifter som faller på finansministern kan man dock ifrågasätta om Borg är inne på rätt spår. Under finanskrisen var det kris för de svenska bankerna, framförallt för Swedbank, men även SEB låg illa till. I bägge fallen var det bankernas expansion i Baltikum som spökade. Sedan de baltiska ekonomierna återhämtat sig och sedan både Swedbank och SEB genomfört nyemissioner är bankerna återigen på god och stabil grund. Vinsterna tilltar och bankerna uppfyller med råge även de nya kraven som EU ställer på eget kapital (traditionellt ställer myndigheterna krav på att bankerna måste ha en viss andel av utlåningen i form av eget kapital – metoderna att beräkna det är mycket komplicerade och beror på till vad bankerna lånar ut pengar och hur det egna kapitalet ser ut).
Men Anders Borg nöjer sig inte med EUs regler. Han planerar att ställa större krav på svenska bankers egna kapital än de skärpta EU-reglerna. Detta leder till att de svenska bankerna tappar i konkurrenskraft och tvingas lämna över affärer till de stora europeiska bankerna (Deutsche Bank, Barclays, Royal Bank of Scotland, ABN AMRO, BNP Paribas, Crédit Suisse med flera). Sverige har en stark banksektor i relation till BNP. Naturligtvis på inga vägar som i Schweiz, men väl över genomsnittet i EU. Det tjänar vårt land bra på. Varför vi omotiverat ska ställa högre krav på våra banker och försämra deras konkurrenskraft är inte lätt att förklara. Inte ens för Anders Borg. Innan han kommit med den förklaringen bör han nöja sig med de nya Basel III-reglerna. De räcker gott och väl.