Inför presidentvalet 2016 ställde vi oss frågan, har ett land med över 300 miljoner invånare inget bättre att erbjuda än Donald Trump och Hillary Clinton. Clintons politik var mer av Obama, fast hon var mer låst av det demokratiska etablissemanget. Trumps politik innehöll betydande mått av isolationism, både inom utrikespolitik och handelspolitik. Hans ekonomiska politik var ett stort frågetecken.
Trump lyckades bättre än vi trodde. Han sa upp USAs anslutning till Parisavtalet om klimatet, något som hjälpte USA att hålla igång ekonomin och dessutom inte påverkar klimatet det minsta. Hans öppningar för utvinning av naturtillgångar har också positivt påverkat ekonomin, liksom betydande skattesänkningar. USAs ekonomiska utveckling var mer positiv än Europas och amerikanerna fick det bättre än tidigare. Ända tills det kinesiska viruset kom och satte käppar i hjulet.
Arbetslösheten i USA (innan det kinesiska viruset) sjönk till den lägsta sedan 1960-talet. Den amerikanska medianinkomsten har ökat ordentligt sedan 2017, den största ökningen sedan 1990-talet. Ökningen gäller särskilt de lågavlönade (fjärde kvartilen). Det kinesiska viruset blev ett svårt avbräck för sysselsättningen, men under de senaste fem månaderna har en rejäl återhämtning på 11,5 miljoner jobb skett.
Trump lyckades förhandla fram ett ersättningsavtal för NAFTA som slipade bort en del otympligheter i NAFTA samtidigt som de grundläggande frihandelsprinciperna upprätthölls med grannländerna Kanada och Mexiko.
Han lyckades få de europeiska NATO-medlemmarna att tänka om och ta sin rimliga del av det ekonomiska ansvaret för försvaret av Europa. När Trump tillträdde var det bara Storbritannien, Polen och Estland som uppfyllde NATOs krav att 2 procent av BNP ska användas för försvaret. Idag är så gott som alla länder på väg dit, med undantag för Tyskland, som fortfarande inte är berett att ta ansvar.
NATO är länder som är i allians med USA, men det har gått bra att umgås också med länder där de naturliga motsättningarna är stora som Kina och Nordkorea. I början utbytte Trump och Kim oförskämdheter, med tiden har de fört en rimlig dialog.
Amerikanska utlandsstyrkor har förflyttats till områden där de gör större nytta (Baltikum och Polen istället för Tyskland är ett exempel) eller har dragits ner och nästan helt avvecklats i länder som Afghanistan och Syrien.
Vad gäller sammansättningen av Högsta Domstolen har Trump framgångsrikt förskjutit balansen i riktning mot en mer ansvarsfull linje. Han lyckades ersätta den plötsligt avlidne konservative ledamoten Antonin Scalia med Neil Gorsuch och den pensionerade mittenmannen Anthony Kennedy med Brett Kavanaugh. Och slutligen den avlidna vänsterradikalen Ruth Bader Ginsburg med den konservativa Amy Coney Barrett. Sedan domstolens ordförande John Roberts (nominerad av George W. Bush) blivit allt mindre pålitlig har nu domstolen fått en majoritet på fem konservativa mot tre vänsterinriktade med John Roberts som ett allt osäkrare kort i mitten, men nu alltså utan ”vågmästarröst”.
Och det som ingen amerikansk president lyckats komma i närheten av, fred i Mellanöstern, har tagit stora steg framåt när Förenade Arabemiraten, Bahrein och Sudan alla upprättat diplomatiska förbindelser med Israel, med USA och Trump som en viktig katalysator.
På det hela taget har Trump lyckats rätt bra och det har han gjort utan att tillhöra det politiska etablissemanget. Han har hela tiden varit en outsider som setts med oblida ögon av de traditionella kretsarna inom det Republikanska partiet, som dock av partilojalitet hållit sig någorlunda på mattan.
Bild: whitehouse.gov