Sverige har (jämte Finland) haft en unik tradition genom att de svenska ämbetsverken varit självständiga i förhållande till departementen. Departementen har visserligen fört politiken och fördelat anslag, men det har vilat på ämbetsverken att utan ”ministerstyre” avgöra enskilda ärenden. En stark ställning för statliga tjänstemän och inte minst för chefer i statliga verk har förstärkt de statliga myndigheternas ställning som oberoende institutioner som står för oväld och kvalitet utan sidoblickar på dagens politiskt korrekta sanning.
Så är det inte längre. Alltfler tjänster i statsförvaltningen tillsätts efter politiska hänsynstaganden. Generaldirektörer och andra höga tjänstemän tillsätts på begränsad tid, och den som är intresserad av ett nytt förordnande lyder villigt minsta vink från den politiska makten. Undantagsvis kan media måla in en departementschef i ett hörn, som när Bosse Ringholm fick backa om Riksrevisionsverkets generaldirektör Inga-Britt Ahlenius – men det var verkligen ett undantag. I de allra flesta fallen fogar sig statstjänstemannen i de politiska direktiven och tvingas därmed ge avkall på de grundsatser om oväld och saklighet som står upptagna i grundlagen.
Inte minst i försvaret har det börjat blåsa nya hårda vindar. Försvaret är särskilt känslig på så sätt att det finns få alternativa arbetsgivare för högre officerare om de önskar vara kvar i yrket. Den helt dominerande majoriteten av Sveriges militära kompetens är avlönad av staten (försvaret). Vi som inte är det är därför beroende av att få ta del av de sakkunniga försvarsanställdas synpunkter. Under den radikala omstöpning som försvaret har genomgått under de senaste åren har Överbefälhavaren försökt hindra högre officerare att uttala sig i försvarsfrågor. Inom försvaret ska man ”gilla läget”. Denna attityd från försvarsledningen är ett allvarligt hot mot den demokratiska styrningen av försvaret. Finns det bara en åsikt som kan framföras från de statsavlönade försvarsanställda finns det också bara en synpunkt som kan få kompetent uppbackning när det gäller underlag för försvarspolitiska beslut i Riksdagen och Försvarsdepartementet. Och självklart finns det inte bara en åsikt som kan vara den enda tänkbara. Tvärtom, demokratin som beslutsmekanism förutsätter att olika meningar ska brytas mot varandra och att besluten ska fattas mot bakgrund av de argument som framförs.
Sex trestjärniga och två fyrstjärniga överstar tog för en tid sedan bladet från munnen och skrev en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter under rubriken ”Försvarsreformen har misslyckats”. Att inga generaler var med som författare beror säkerligen på att det inte finns några generaler som inte anpassat sig till den förhärskande politiska uppfattningen, eftersom de utan en sådan anpassning aldrig fått några eklöv!
Från Contra vill vi inte här och nu ta ställning till om överstarna hade rätt i sin kritik. Men vi vill bestämt hävda att överstarnas möjlighet att framföra denna kritik är av vitalt säkerhetspolitiskt intresse för Sveriges överlevnad som nation! Det är möjligt att överstarna har fel, men det ska i så fall avgöras i den politiska processen och efter diskussioner i demokratiska institutioner (försvarsutskottet i första hand).
Men så behandlar man inte inom försvaret de kritiska överstarna. I senaste utgåvan av ”Försvarets Forum” har man engagerat en statsvetare från Försvarshögskolan vid namn Eva Haldén för att analysera om det är rätt av överstar att uttala sig i försvarspolitiska frågor. Och för att i praktiken sätta dem på plats och tala om att det är Försvarsministern och ÖB som bestämmer. Och att ingen kritik kan accepteras. Haldén menar att författarna har en skyldighet att genom sina befattningar förmedla de beslut som fattats på högre nivåer till sina underlydande, hon menar att officerarna ”som statstjänstemän i en statlig myndighet lydande under regeringen… brustit med avseende på förpliktelser i ett antal dimensioner”.
Försvarsledningens agerande stämmer väl överens med oroande tendenser i den svenska statsförvaltningen i allmänhet. Om det i övriga myndigheter mest är en risk för effektivitets- och rättssäkerhetsförluster att viktiga röster för det demokratiska beslutsfattandet tystas, så är det för försvarets vidkommande mycket allvarligare. Om kompetenta kritiker tystas så är det en risk för vår nationella säkerhet.