Den egna eller någon annans.” Dessa klassiska ord yttrades av den kinesiske militärstrategen Sun Tsu för 2500 år sedan.
Vi menar att det är den svenska krigsmakten som ska vara den krigsmakt som finns i vårt land. Gärna i allians med vänligt sinnade länder som NATO.
Men ansvariga poilitiker tycks ha en annan uppfattning. Det var bara en månad sedan vi tog upp försvarsfrågan i “Veckans Contra” – det kan synas vara kort inpå att ta upp frågan igen. Men på så kort tid som en månad har landets politiska ledning tagit flera steg ut i det okända och mer eller mindre inbjudit den främmande krigsmakten att ta över.
En startpunkt för diskussionen om försvarets finanser har varit att ett antal långsiktiga materielkontrakt håller på att ta slut (främst Gripen-projektet) och att försvarsanslagen därmed kan disponeras friare. Det är riktigt och ett sådant möjligheternas fönster måste naturligtvis utnyttjas för att prioritera rätt. Och med rådande fördelning av försvarsanslagen är det mycket som talar för att materialanslagen ska minska. Men det betyder inte att försvarsanslagen totalt ska minskas.
Försvarsanslagen består till hälften av materielanslag. Den andra hälften av anslagen går till utbildning, drift och utlandsverksamhet.
Det är inte särskilt förnuftigt att skaffa mer krigsmateriel utan att ha soldater som kan använda den. Det är där vi hamnat idag, när en stor del av de rörliga försvarsanslagen används till omflyttningar av förband, avgångsvederlag till sparkade officerare och liknande.
Utbildningsinsatserna har minskat till ett minimum – men ändå läggs hundratals miljoner ner på att alla unga män i en årsklass ska mönstra. Trots att bara cirka 10 procent kallas in till tjänstgöring. Det är knappast rimligt. Repövningar förekommer knappast. Därför är förbanden uselt övade och officerarna får allt sämre träning i samordning och organisation av större operationer. Den kirgsorganisation som finns på papperet är knappast stridsduglig.
De 30.000 man (mindre än en full Råsundastadion) som utgör den fullt mobiliserade krigsmakten skulle ta mer än ett år att få i stridsdugligt skick. Inom 90 dagar räknar man med att det bara går att mobilsera 4000 man!!
En stor del av försvaret inriktas idag på verksamhet i fjärran länder. Det är behjärtansvärt att Sverige gör insatser för Afghanistan, Kossova, Liberia och Sudan. Men de insatserna borde ganska självklart tas från biståndsbudgeten och inte försvarsbudgeten. Försvarsbudgeten bör användas för att försvara Sverige. Det klaras inte med den nuvarande försvarsbudgeten och tydligen inte heller med de nuvarande stats- och finansministrarna.
Ett NATO-medlemskap skulle visserligen något lätta trycket mot Sverige. Men NATO bygger på solidaritet mellan medlemsländerna och ett Sverige utan meningsfullt försvar kan inte bidra på det sätt som NATO kan begära.