Svenska Akademiens ledamöter har råkat i luven på varandra så intensivt att det numera inte ens återstår de tolv ledamöter som behövs för att Akademien ska vara beslutsför.
Det är få institutioner förunnat att överleva så länge som Akademien gjort, mer än 230 år. Och det utan att formerna för Akademiens verksamhet nämnvärt har ändrats, lika lite som de regler som finns i Akademiens statuter som upprättades 1786 och till stor del skrevs av kungen själv. Bara det förhållandet att det var envåldshärskaren Gustav III som låg bakom bildandet och statuterna säger en del om tidsperspektivet. Och att kungens ursprungliga idé trots allt var ganska bra – åtminstone var den hållbar.
Men nu har det hela rasat ihop så att den ende som verkar kunna ordna till det är vår nuvarande kung, nio kungar efter Gustav III. Märkligt nog skriker inte ens republikaner högt om att kungen tvingas göra en reell insats, detta efter ett helt yrkesliv med enbart formella uppdrag (kungen låter meddela att stadgarna ska ändras).
I motsats till republikanerna försöker feministerna utnyttja Akademiens kris. Trots att huvudkonflikten i Akademien går mellan två kvinnor som försöker klösa ögonen ur varandra och till slut avgår bägge två när situationen blivit helt ohållbar. Av någon anledning har den ena kvinnan (Sara Danius) blivit feministernas favorit, detta möjligen för att hon inte lierat sig med sin man, som den andra kvinnan (Katarina Frostensson) har gjort. (Danius är frånskild).
Konflikten visar med all önskvärd tydlighet att feministernas huvudtes om hur bra allt blir med ökat kvinnligt inflytande är fel. Tvärtom visar det sig att kvinnor är minst lika konfliktbenägna som män, när de får chansen.
I en organisation som Svenska Akademien är det naturligt att personer med stora egon och därmed stor konfliktbenägenhet väljs in. Det öppnar för den typ av konflikter som vi sett flera av de senaste åren. Regeln att ledamöterna sitter kvar på livstid öppnar för den form av fiasko som nu kännetecknar Akademien.
Det är möjligt att Akademiens inneboende svaghet hade resulterat i dess fall långt tidigare, om det inte varit så att Alfred Nobel genom sitt testamente gav Akademien en ny och publikvinnande uppgift från 1901, att utse Nobelpristagaren i litteratur.
Akademien klarar visserligen av att med ungefär tio års mellanrum utge en ny version av Svenska Akademiens Ordlista. Men den andra huvudpublikationen, Svenska Akademiens Ordbok är inte färdig än. Arbetet påbörjades redan år 1786 men det första avsnitt publicerades först 1893. Efter 107 år. Idag 2018 (efter ytterligare 125 år) har man ännu inte kommit längre än till bokstaven V(ret). Men slutet kan ses, kanske ett lägligt tillfälle att lägga ner hela rasket?