När Alliansen gick till val 2006 stod obligatorisk a-kassa på programmet. Arbetslöshetskassan i Sverige är, i motsats till nästan alla andra länder, en facklig angelägenhet. I andra länder är det vanligen staten som driver arbetslöshetsförsäkringen.
Att det inte är privata försäkringsbolag som normalt driver sådana försäkringar beror dels på att det finns ett stort socialt inslag, dels att försäkringsbolagen har svårt att klara “moturvalet”, de som är säkra på att de aldrig skulle kunna råka ut för arbetslöshet skulle aldrig teckna någon försäkring, medan de som löpte stora risker alldeles säkert skulle teckna en försäkring. Premien skulle därför hamna skyhögt över en genomsnittskostnad för arbetslöshet, vilket skulle göra att ännu färre ville vara med och att premierna drog iväg ännu mer….
De svenska a-kassorna med ett par undantag drivs av fackförbund. Undantagen är dels ett fåtal kassor som drivs av företagarorganisationer, dels den statliga alfa-kassan, som är öppen för alla. Ja alla a-kassor är öppna för alla, men de kan vara avsedda för en viss yrkeskår eller en viss bransch. Till exempel akademikernas, metallarbetarnas, elektrikernas, transportarbetarnas osv. Alla, även de som inte är med i facket, har rätt att gå med i den a-kassa som passar för den egna arbetsuppgiften. Ibland kan det vara förnuftigt för den som är på gränsen mellan två kassors verksamhet att välja den som har lägst avgifter eller är känd för att fungera smidigt och inte strula.
Alfakassan är alltså öppen för alla branscher. Och alla personer. Den är en ganska ny företeelse. Den inrättades så sent som 1998 och det var första gången som något gjordes för dem som inte ville ansluta sig till en kassa som sköttes av facket. Det var stort motstånd från de “vanliga kassorna” när Alfakassan kom till, men nu har alfakassan 80 000 medlemmar.
I valet 2006 ingick i Alliansens valmanifest att det skulle bli en allmän arbetslöshetsförsäkring. Fackföreningarna var emot. De använder a-kassan som rekryteringsargument och allmänheten har inte förstått att de har alla möjligheter att vara med i a-kassan utan att vara med i facket. Anledningen till att det är ett krav att a-kassorna ska vara öppna är att det är staten som står för den största delen av a-kassornas utbetalningar. Kassorna får in cirka 4 miljarder i premier. Men utbetalningarna till arbetslösa är 14 miljarder. Staten står för mellanskillnaden.
När Alliansen vunnit valet 2006 tillsattes en utredning om obligatorisk a-kassa som inte resulterade i något alls. Den obligatoriska a-kassan stod inte med i valmanifestet för 2010.
Alliansen hade en annan åtgärd som genomfördes snabbt efter valsegern 2006. A-kassorna skulle betala en större andel av de totala kostnaderna för arbetslösheten. Tanken var att de höjda avgifterna för a-kassorna skulle hålla tillbaka löneökningstakten i branscher med hög arbetslöshet. Effekten blev att det snabbt blev stor skillnad på avgifterna i de olika kassorna. Tidigare hade avgifterna knappt varierat alls. Lägsta avgift var 85 kronor i månaden och högsta 120. Skillnaden berodde nästan enbart på hur stor kassan var (enklare att administrera stora kassor) och om kassan var välskött eller inte. Efter reformen 2007 blev skillnaden mellan 85 och 444 kronor (2012). Några av kassorna med hög arbetslöshet blev riktigt dyra. Till exempel teateranställdas och musikernas kassor. På ett år sjönk medlemskapet i a-kassorna med 10,5 procent, från 3,8 till 3,4 miljoner. Facket gick emot regeringens grundidé om premier i relation till arbetslöshetsrisken genom att slå ihop kassor med höga avgifter med kassor med låga avgifter. Så gick till exempel lilla teateranställdas kassa (med hög arbetslöshet) ihop med Unionens kassa (med normal till låg arbetslöshet). Själva grundidén med reformen för a-kassornas avgifter försvann genom den typen av motåtgärder.
I Almedalen i år föreslog folkpartiledaren Jan Björklund att regeringen skulle backa från avgiftsreformen och istället gå tillbaka till sitt gamla förslag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. En högst rimlig åtgärd som de andra allianspartierna inte har nappat på än. Det är ett effektivt redskap att tala om för allmänheten vem som egentligen betalar arbetslöshetsersättningen (staten, inte facket). Det är också en möjlighet att anpassa arbetslöshetsförsäkringen till de förmåner som gäller i andra grenar av socialförsäkringen. Idag är det så att många mycket hellre vill vara sjukskrivna (som ger högre ersättning) än arbetslösa (som ger lägre ersättning). Mycket resurser läggs ner på att avgöra vilken försäkring som är den rätta och mindre nogräknade personer fifflar till sig ersättning enligt det mer generösa systemet. Med samma regler blir det ointressant om det är den ena eller andra försäkringen som betalar. Resurser kan ägnas åt väsentligheter istället för åt oväsentligheter.
Dessutom skulle en obligatorisk a-kassa föra in många av dem som på grund av korta anställningar i olika branscher ligger helt utanför systemet i en av socialförsäkringens viktigaste skyddssystem. Dags att tänka om och gå tillbaka till de reformlöften som gjordes 2006 och som aldrig infriades. Och att köra över fackföreningarna. Det är ju faktiskt inte de som betalar. De bara lyckas inbilla sina medlemmar att så är fallet.