Contra nummer 2 2016 som pdf (endast för prenumeranter)

Beställ ett pappersexemplar här!

Den nya rasismen: Identitetspolitik,
av Allan C. Brownfeld

Identitetspolitik är ett alltmer populärt inslag i vänsterextremismens angrepp mot det liberala samhället. Det är ett sätt att väcka liv i en sedan länge död rasism och gå till frontalangrepp mot yttrandefriheten. Bara personer med en viss hudfärg, etnisk bakgrund eller religion anses ha rätt att yttra sig i vissa frågor.

Aftonbladets Lena Mellin sammanfattar synpunkterna på identitetspolitik enligt följande: ”Som jag fått det berättat för mig betyder identitetspolitik att man först delar in människor i olika fack. Till exempel svarta, HBTQ, kvinnor eller rödhåriga. Därefter säger man att bara personer i grupperna får uttala sig om frågor som har med dem att göra. Om man inte är kvinna får man inte uttala sig i jämställdhetsdebatten eftersom man inte upplevt hur det är att leva som kvinna. Den tredje restriktionen gäller vilka åsikter gruppen ska ha. Om man är flykting från början förväntas man tycka att asylinvandring är bra. Om man inte tycker det har personen fel. Ett exempel. Riksdagsledamoten Hanif Bali (M) kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn när han var tre år gammal. Han, och hans parti, är för åldersbestämning av dem som uppger sig vara under 18 år om det finns metoder som håller hög kvalitet och är rättssäkra. Det får han inte tycka enligt identitetspolitiken.”

Gymnasieminister Aida Hadzialic har gjort ett frontalangrepp mot begreppet identitetspolitik, och hon får yttra sig på flera kvoter. Invandrare, muslim och kvinna. Hon dristar sig till att slå ett slag för unga svenska män på landsbygden, som har lika svårt som invandrade kids i förorten att etablera sig i samhället. Efter en bra analys av identitetspolitikens bisarra grund fortsätter hon emellertid med att slå ett slag för en nattstånden ”klassanalys”. Läs artikeln här!

När Fidel Castro dör,
av Kjell Albin Abrahamson

Den svenska vänstern ska inte gråta krokodiltårar när Fidel Castro dör utan i stället skämmas över det mångåriga och trofasta stödet till en av jordens solkigaste diktaturer, skriver Kjell Albin Abrahamson.

Nordmarksflickan begär miljonskadestånd,
av Patrik Nyberg

Historien om Nordmarksbarnen har varit en följetong under flera år. Framförallt har syskonens öde uppmärksammats av lokalmedia i Värmland. För några månader sedan inkom Nordmarksflickan (Melinda) med ett skadeståndsanspråk till Justitiekanslern (JK). Anmälan är på 146 sidor och innehåller 466 bilagor. Den idag 21-åriga kvinnan skriver inledningsvis att ”Jag anmäler härmed hela hanteringen av vårt ärende till Justitiekanslern/…/ Jag och min bror begär dessutom skadestånd för de enorma skador vi åsamkats genom myndigheternas felaktiga hantering av oss.”

Det är redan skatteväxlat klart,
av C G Holm

Nationalekonomen Jacob Lundberg har på Timbros uppdrag räknat på hur omfattande ”skatteväxlingen” enligt principen ”den som förorenar ska betala” bör vara. Slutsatsen är att det redan gått för långt. Den som förorenar betalar redan idag betydligt mer än vad föroreningen kostar samhället och omvärlden.

 

Det ryska hotet mot Sverige,
av Britt-Louise Hoberg Karlsson

Roger Mikael Klang har nyligen utkommit med två böcker i en bokserie med titeln Revolution in Military Affairs på 407+407 sidor. Namnet till trots så är den mestadels skriven på svenska språket men med en del inslag av engelska.

Så gullar medierna med Naturskyddsföreningen,
av Tommy Hansson

Varför behandlar medierna så gott som alltid Naturskyddsföreningen (SNF) med silkesvantar? Den frågan har ställts av Mats Olin, chef för Timbro Medieinstitut, i en skrift från samma institut (juli 2015). Frågan är befogad, då SNF är en av de samhällsoperatörer som påfallande ofta och utan överhängande risk att utsättas för kritisk granskning tillåts styra och ställa efter eget skön i samhällsdebatten.

Kristdemokraternas sekulära pilgrimsfärd,
av Britt-Louise Hoberg Karlsson

Partiet Kristdemokraterna, Kd, använder sig av kristen värdegrund för att locka kristna väljare. Men står partiet verkligen för kristna värderingar?

Ökad misstro i Ryssland,
av Tommy Hansson

Allt fler tidens tecken tyder på att ryska myndigheter börjar bli oroliga för sina medborgares lojalitet. Brian Whitmore, stabsmedarbetare i Radio Free Europe, anger i bloggen The Power Vertical flera sådana exempel. Som att det statliga ryska propagandamaskineriets själva centrum, TV-tornet Ostankino i Moskva, försetts med en taggtrådskrönt mur.

Åklagare tvingas driva JKs feministiska agenda, av Patrik Nyberg

Justitiekanslern beslöt förra året att väcka åtal mot en hemsida som ansågs förtalat journalisten Monica Antonsson. Det är mycket ovanligt att JK agerar för en privatperson i ett tryckfrihetsmål. Senast det skedde var när skådespelaren Mikael Persbrandt blivit utsatt för förtal av tidningen Expressen. Den åtalade mannen, John Johansson, menar sig ha fog för publiceringarna på hemsidan yakida.se och han anser att han endast gått i svaromål mot skriverier på Antonssons blogg. Texter som Johansson anser är felaktiga och utgör förtal mot honom. Bloggkriget mellan Antonsson och Johansson har pågått under flera år.

Ensamkommande flyktingbarn kostar mångdubbelt, av C G Holm

I slutet av 2015 kom 40 procent av de ensamkommande ”flyktingbarn” som kom till Europa till Sverige. Sverige har ett mer generöst system än andra länder – också jämfört med våra grannländer – och det är inte att undra på att de som kan försöker ta sig till Sverige. Svenska myndigheters kostnad för att ta hand om ett enda ensamkommande flyktingbarn är cirka en miljon kronor per år. En fyrapersoners familj med två förvärvsarbetande vuxna kommer mycket sällan upp i en inkomst som motsvarar kostnaden för ett enda ”barn”. Varför är det så?