Contra nummer 1 1997 som pdf

Beställ ett pappersexemplar här!

Motorcyklister och rejvare har också mänskliga rättigheter!

Contra tar upp hetsen mot motrocyklister och rejvare. Hur polis och annan överhet tappar inte bara förnuftet utan också respekten för lagen när de ser en motorcykel eller hör techno-soundet.

Motorcyklister älskar ofta friheten att inte sitta instängd när de är ute och rör sig på vägarna. En helt Contra-mässig inställning alltså. Rejvarna gillar musik av ett visst slag och gillar inte när polisen lägger sig i. Visst finns det motorcyklister som är kriminella. Men det finns det många kommunalråd som är också. Och om polisen vågade göra razzia på Café Opera skulle de hitta mycket mer knark än på Docklands i Nacka. Skillnaden är att det skulle bli mindre fördelaktiga rubriker när polisen sydde in inne-journalister, statssekreterare och företagsledare och lät dem stå ute i kylan utan ytterkläder.

Contra kräver att lagens väktare själva ska följa lagen! Och understryker att också motorcyklister och rejvare har mänskliga rättigheter.

Så kommunistiskt är vänsterpartiet!

Vänsterpartiet dementerar ständigt att de fortfarande är ett kommunistiskt vänsterparti. De säger sig ha gjort upp med sitt förflutna vid namnbytet och tagit bort allt som kan kallas kommunistiskt. Men är det sant? Vad står det egentligen i partiprogrammet och vad kan det komma att betyda i framtiden? För att få svar på frågan har Contra granskat den senaste revideringen av partiprogrammet förra våren.

Gästskribenten Björn von der Esch: Sanningens minut inne för EMU

Så här skriver detta Contra-nummers gästskribent, förre riksdagsmannen Björn von der Esch, om EMU:

Navet i EMU utgörs av Europeiska Centralbanken. Som föregångare fungerar nu Europeiska Monetära Institutet. Avsikten var att första steget i bildandet av EMU skulle vara avklarat innan institutet inrättades. Dvs att alla EUs valutor skulle vara stabiliserade inom ett intervall på +/-2,25 procent enligt den så kallade växelkursmekanismen ERM. Det skulle vara klart den 1 januari 1994.
Emellertid brakade hela denna orealistiska dröm ihop några månader dessförinnan. Vem minns inte Riksbankens ränta på 500 procent?! Några länder lämnade systemet medan de kvarvarande försökte skyla över misslyckandet genom att öka intervallet till +/-15 procent. Det vill säga i praktiken flytande valutor.

Det föreskrivna första steget har således än idag inte förverkligats. Trots det har det Monetära Institutet varit igång i två år helt ignorerande valutafiaskot. Följden är att den grundläggande valutastabilitet som enligt Maastricht-fördraget är en nödvändig förutsättning för en EMU överhuvudtaget, inte existerar.

Dessa avgörande fakta förbigås totalt av EUs politiska ledare som förklarat att den Ekonomiska och Monetära Unionen nu inte är ett ekonomiskt utan politiskt projekt. Därmed har EMU blivit ett rent prestigeprojekt – kosta vad det kosta vill.

En av sextio – inte an av tio

Ett av homosexlobbyns oftast brukade argument är “tio procent”: tio procent av Sveriges (och världens) manliga befolkning påstås vara homosexuell. Denna statistiska uppgift används för att visa att bögar inte är någon obetydlig minoritet utan en beaktansvärd grupp i samhället. Sanningen är att andelen bögar inte är större än en på sextio.

Det kalla krigets hjältar: Herbert Tingsten

Herbert Tingsten (1896-1973) är den ende svensk som fyller en plats i raden av det kalla krigets hjältar. Med sin lysande intelligens, lärdom och av skarp analyskraft präglade publicistik framstår antikommunisten Tingsten – en varm USA- och Israel-vän – som ett unikum i svensk opinionsbildning och debatt i modern tid.

Cypern och det kalla kriget

Sensationella uppgifter som gäller Cypern-frågan och “det kalla kriget” och som tills nyligen har varit hemligstämplade av det brittiska utrikesministeriet, kommer snart att publiceras med analytiska kommentarer av professor Clement Dodd. Denne har under många år varit verksam inom the School of Oriental and African Studies vid the University of London.

Det dröjer innan vi får njuta av frukterna

Valentins Silamikelis utlämnades till Sovjetunionen den 25 januari 1946. Efter några år greps han och sändes till arbetsläger långt norr om polcirkeln, i Vorkuta. Återkommen till sitt ockuperade hemland Lettland levde han som tredje klassens medborgare, han hade ju en bakgrund från Sverige. Efter fyrtiofem års kommunistisk helvete blev Lettland fritt och Valentins Silamikelis kunde för första gången berätta om sitt och sina kamraters öde. Det gör han i boken “Baltutlämningen” som är utgiven av Contra. Vid ett besök i Sverige i slutet av förra året passade vi på att ta upp inte bara det som en gång var. Utan även Lettland idag. Vad händer i lettisk politik och ekonomi? Går det att komma till rätta med maffian? Och hur stort är det ryska inflytande som finns kvar?