Den kommunistiska ideologin har visat sig oförmögen att lösa mänsklighetens problem och där den tillämpats har den lett till förtryck och diktatur. Kommunismens totala misslyckande på det ekonomiska planet har också blivit alltmer uppenbart under senare år. Följden har blivit en omorientering av systemen i en rad länder och sedan till själva systemets fall.
I “Slaveri i vår tid” vill Tommy Hansson visa varför marxismen leder till mänskligt slaveri. I boken tas de marxistiska teorierna upp till skärskådan. Författaren behandlar också verkligheten i ett antal representativa kommunistiska länder och kastar ljus över Karl Marx person. Dessutom presenteras en analys av vänstervridningen i massmedia.
Fil kand Tommy Hansson är född 1951. Han är redaktör och journalist. Han har länge arbetat med opinionsbildning mot totalitära ideologier och är utrikespolitisk expert med södra Afrika och Nordostasien som specialområden.
247 sidor. Pris 180:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ från vår nätbutik eller betala 220:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer bokens förord (i lätt redigerat skick):
Det är alltid nödvändigt att informera om de totalitära krafter som hotar det demokratiska samhället. Det må vara att mycket av det som då kommer till uttryck – t ex i föreliggande arbete – har sagts förut och kanhända mer begåvat. Ändå måste det sägas i en tid, då alltför många medvetet eller omedvetet alltför gärna ännu tycks vilja överse med förtryck och imperialism, bara dessa nödtorftigt maskeras med vackra ord. Jag var som så många andra i slutet av 1960-talet vänstersympatisör och fångades av engagemanget för ett rättvist samhälle och internationell solidaritet. Småningom upprördes jag emellertid av den djupa klyftan mellan de framställda idealen och sympatisörernas personliga uppträdande, som jag fann intolerant, sekteristiskt och allmänt stillöst. Det som slutligen fick fjällen att falla från mina ögon var.förljugenheten i den svenska Vietnam-opinionen, där enbart USA:s krigföring kritiserades men kommunistsidans grymheter knappast ens noterades. När Viet Cong (FNL) i mars 1974 besköt skolor i Mekongdeltat med raketer som mördade och lemlästade sydvietnamesiska skolbarn, invigde statsrådet Bertil Zachrisson i riksdagshuset en konferens för fred i Vietnam där uteslutande Saigon-sidan anklagades för att bryta mot Parisavtalet.
Denna bok har som målsättning att ge en så sann bild som möjligt av den totalitära socialismen och framförallt dess marxistiska variant, vilken i en eller annan skepnad tillämpas i länder i vilka cirka en tredjedel av jordens befolkning lever. Men jag vill också peka på den uppenbara frändskap som finns mellan fascism, nationalsocialism och socialism. Nämnda ideologiska koncept har det gemensamt att de föreskriver människans förändring genom omskapande av den sociala miljön medelst omfattande yttre ingrepp. Man använder i stort samma metoder: förstatligande, centralt planerad ekonomi och neutralisering av avvikande. Både socialism och fascism vill göra upp räkningen med den borgerligt individualistiska livsstilen för att
ersätta denna med ett kollektivt medvetande som aldrig ifrågasätter makthavarnas åtgärder. Staten agerar för att rycka upp människan ur hennes invanda miljö med syftet att förändra värderingar och livshållning. Verkligheten har dock avvisat sådana metoder, vilka undantagslöst lett till inte bara förtryck utan också armod, främling skap och ineffektivitet. Men medan fascism och nazism i dag praktiskt sett är döda ideologier så fortsätter marxistisk socialism och kommu nism att utöva konkret makt och intellektuell dragningskraft. De utgör kulmen på en mänsklig frestelse som går tusentals år tillbaka i tiden. När vi därför talar om Sovjetunionen som världens första socialistiska stat så är det inte fullt korrekt. I själva verket återfinner vi totalitär socialism redan hos forntidens babylonier. Desto större anledning att göra upp med detta mörka förflutna.
Finns det någon skillnad mellan socialism och kommunism, beteckningar som kommer att användas flitigt i det följande? Nej, skillnaden är försumbar eller obefintlig. Redan Karl Marx använde dem som helt utbytbara begrepp. Jag har emellertid valt att låta “socialism” stå för alla typer av samhällsideal, där yttre omdaning av samhällsförhållandena anses vara avgörande för etablerandet av rättvisa, jämlikhet och lycka. I det perspektivet är också fascismen och nazismen socialistiska ideologier. Man må naturligtvis göra boskillnad mellan totalitär och demokratisk socialism, även om det finns en oroande gråzon dem emellan. De totalitära socialisterna anser det vara nödvändigt att upprätta en allt behärskande centralmakt för att ett bättre samhälle skall kunna uppbyggas, och de är ej heller beredda att på allvar tillåta konkurrerande tänkesätt. De demokratiska socialisterna menar att det goda samhället låter sig åstadkommas inom ramen för de normala demokratiska processerna. All slags socialism vill under alla omständigheter i princip överföra produktionsmedlen i det s k samhällets ägo, men erfarenhet av sådana försök visar att en medveten strävan i den riktningen alltid ger upphov till en elit som anser sig tillvarata det allmännas, eller “folkets”, intresse. Ordet kommunism betyder (läran om) egendomsgemenskap. Det är det ideal som makthavarna i dagens realsocialistiska stater officiellt bekänner sig till, men enligt marxistiskt språkbruk har kommunismen ännu ej etablerats. Kommunism är det tillstånd som förväntas råda då kapitalismen besegrats i hela världen och staten har “vittrat bort”. Andå går det knappast att undvika termen kommunism och avlednin gar av denna för att beteckna företeelser i dagens existerande socialistiska stater.
Denna bok är inte förutsättningslös i den meningen att den utgår från en neutral uppfattning och därefter arbetar sig fram till en bestämd mening. Jag tillstår att min grundhypotes är att socialism och kommunism är falska ideologiska koncept. Vad jag vill göra är att visa varför så är fallet. De beskrivna ideologierna utgår från axiomet att allting är materia i rörelse och att alla mänskliga missförhållanden kan korrigeras om bara de yttre faktorer som antas skapa dessa neutraliseras och ersätts med något som förutsätts vara bättre. Men premisserna är felaktiga. Människan har drömmar, ideal och visioner som inte låter sig begränsas av materialistiska skrivbords teorier. Socialismen, och särskilt dess totalitära variant, kan aldrig tillfredsställa människans sökande efter andlig fullkomning – vilket för den delen inte heller demokratin sådan den uttolkas i västvärlden förmått göra. Det finns anledning hålla med Richard Crossman: “Det faktum att den kommunistiska livsformen ens för den korta tiden av några år lyckades fånga en Silones djupt kristna personlighet och att den drog till sig sådana individualister som Gide och Koestler, blottar en fruktansvärd svaghet hos den europeiska demokratin.” Ännu återstår att finna den väg som verkligen leder till det ideala samhället. Denna väg måste till skillnad från det socialistiska alternativet omfatta verklighetens såväl andliga som materiella sida.
Man kan med visst fog fråga sig, om jag med detta mot socialism och kommunism kritiska verk kan nå redan troende representanter för detta ideologiska komplex. Jag vet inte. Men jag vet att jag själv varit socialist och vänt om. Och om jag kunde ändra mig, varför skulle då inte andra och måhända långt förnuftigare personer kunna gå åstad och göra sammalunda? Jag hyser den övertygelsen att envar som uppriktigt och förutsättningslöst söker nå fram till sanna svar på livsfrågorna en vacker dag och på något sätt kommer att finna dessa svar- även om vederbörande tillfälligt må förirra sig in i den socialistiska snårskogen. Kanske kan min bok få somliga att hitta ut ur denna vegetation och andra att aldrig behöva göra den omvägen. Det mest väsentliga detta arbete vill säga är någonting i den här stilen: Den totalitära socialismen, och då framförallt som Marx och Engels stöpt den, är inte en ideologi som kan övervägas på samma sätt som kan göras med socialdemokrati, liberalism och konservatism. Medan dessa idétraditioner har viktiga roller att spela i ett civiliserat samhälle, så spelar totalitarismen i en egen division. Den står för ondska och falskhet. Den påstår sig vilja avskaffa alla missförhållanden och skapa ett perfekt samhälle, men den leder överallt där den praktiseras till samma elände. Detta kan inte vara någon tillfällighet. Kan det rentav vara så, att de totalitärt socialistiska strävandena i historien representerar en fundamental mänsklig drift i riktning mot död och förintelse? Den teorin har med icke ringa briljans forfäktats av Igor Sjafarevitj i den av honom och Alexander Solsjenitsyn sammanställda antologin Röster ur ruinerna och den kan inte saklöst avfärdas.
Marxismen förklarar sig stå för upphöjd rationalism, praktiskt handlag och förnuft och avfärdar all religion som “folkets opium” eller en “överbyggnad” på samhällets ekonomiska och sociala rea]iteter. Detta under förutsättning att man inte av opportunistiska skäl finner anledning att stödja religionen i en viss situation-sandinisterna i Nicaragua brukar t ex regelmässigt paradera som “goda kristna”. Det faktum att så många trots marxismens praktiska grymhet och misslyckanden ändå tror på dess teorier kan dock bara förklaras av styrkan i en religiös tro. Marxismen är en tro utan Gud, men den har otaliga martyrer som oförväget gått i döden för marxismens sak. I sitt innersta väsen är marxismen religion och mystik, låt vara med materialistiska förtecken – och måste så vara. Som en produkt av ett tidevarv där tron på Gud och kyrka var något självklart, kan inte heller marxismen ha undgått att ta intryck av sådana inflytanden. Karl Marx förenade i sin person för övrigt två religioner, då han både på fädernet och mödernet härstammade från judiska rabbiner och fadern två år innan Marx föddes – alltså 1816 – övergick till kristendomen. R N Carew Hunt framhåller: “Men för sina trogna har kommunismen värdet av en religion så vitt att den upplevs erbjuda en fullständig förklaring av verkligheten och människan som del av verkligheten, och på samma gång ge livet, liksom religionen gör, en känsla av syfte. Och hur mycket kommunisterna än må sky den analogin, måste den drivas ytterligare. Om förnuft skall vara vår enda vägvisare, så är agnosticism den enda begripliga attityden till existensens gåta…” Just marxismens av förnuftsskäl opåverkade, envetet fientliga attityd till religionen pekar på en övertygelse av religiöst slag.
Den svenska nationalkänslan inte särskilt högt i kurs i tider när adjektivet “osvensk” anses vara det främsta av superlativer. Våra så kallade intellektuella avfärdar varje form av patriotism som ett uttryck för extremism och vägrar till stor del ännu att ta det marxistiska hotet mot vår frihet på allvar. Dessutom tycks försvaret för varje år få allt mindre reella resurser att röra sig med. Men vi får inte ge upp. Vi måste tro på att det falska i längden inte kan bestå. En positiv sak är under alla omständigheter, att de yngre årgångarna förefaller vara Iyckligt opåverkade av 1960- och 70-talens vänstervåg. Det går också att skönja en allmän integrering med den demokratiska västvärlden. Allt fler inser, att Sverige faktiskt är en del av det fria Europa.
Låt oss aldrig upphöra att informera om de totalitära synsättens verkliga ansikten. Aftonbladets Staffan Heimerson framhöll så fullt korrekt i Magasinet i TV 1 den 6 februari 1986, att vi till följd av västmedias rädsla för att inte överdriva inte förrän sent – alltför sent – fick reda på nazisternas judeutrotningar i Warszawas ghetto och Pol Pots massmord i Kambodja. Det är min förhoppning, att den här boken skall kunna vara ett led i denna informationsprocess på det att det förflutnas misstag ej skall upprepas.
Tommy Hansson