En granskning av svensk utrikespolitik
Sverige har under hela 1900-talet intagit en neutral politisk hållning. Under senare decennier har denna hållning sammanfattats i formeln “allinasfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Men Sveriges neutralitetspolitik har varit bedräglig, ty gång efter annan har svenska regeringar – både socialdemokratiska och borgerliga – tagit ställning för den kommunistiska sidan i väpnade konflikter. Vietnam och Angola är exempel härpå. Och om vi går längre tillbaka så gick Sverige med på eftergifter gentemot Tyskland både under Första och Andra Världskriget.
När vårt land nu integreras med Europa och västvärlden är det logiskt att neutralitetsdoktrinen skrotas och att Sverige öppet – politiskt och militärt – tar ställning för de västdemokratiska värderingarna. Neutralitetsmyten är slutgiltigt död, och den har aldrig heller motsvarats av en reellt förd politik.
Författaren Tommy Hansson är född 1951 och fil kand samt PhD. Han ger i boken en skarp och polemisk, men samtidigt saklig beskrivning av den svenska utrikespolitik som alltid sneglat åt den totalitära sidan.
61 sidor. Pris 75:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ från vår nätbutik eller betala in 115:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer Tommy Hanssons förord:
Sverige har under hela 1900-talet varit neutralt. Då omvärlden härjats av två världskrig har Sverige funnits på åskådarplats. I modern tid har den svenska neutralitetspolitiken uttryckts i formeln “alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Det är sant att Sverige inte ingått några militärallianser. Då Danmark, Norge och Island efter Andra världskriget valde att öppet demonstrera sin samhörighet med den demokratiska västvärlden, valde Sverige att gå sin egen väg i form av den prosovjetiska Undén-linjen.
Under Första världskriget hade Sverige avsevärda problem att göra sin neutralitet trovärdig, ty i landet rådde en markerat protysk opinion med kungaparet i spetsen. Vid flera tillfällen ansåg sig ministären Hammarskjöld tvungen att tillmötesgå tyska krav. Under Andra världskriget fanns i landet så länge det gick bra för tyskarna betydande sympatier för Adolf Hitler och nationalsocialismen. Krigstidens koalitionsregering under Per Albin Hansson gick med på tyska militärtransporter genom Sverige och fortsatte exportera järnmalm och kullager till Hitler. Först då det blev uppenbart att Tyskland skulle förlora kriget ändrade Sverige politik.
Också vårt land påverkades av 1950-talets antikommunistiska stämningar och hade flera kontroverser med Sovjetunionen. Trots det övergav utrikesminister Östen Undén aldrig sin grundläggande prosovjetism. Han ansåg, i likhet med andra ledande socialdemokrater, att det hörde till god utrikespolitisk ton att inte vara alltför negativ till Sovjetunionen och den kommunistiska ideologin. Antikommunister betecknades som hopplösa reaktionärer och litet löjeväckande figurer, en inställning som avspeglades i ledande massmedier vars journalistkår främst under 1960- och 1970-talen var avsevärt mer vänstervriden än riksgenomsnittet.
Situationen i press, radio och television betydde givetvis mycket som eldunderstöd för den officiella svenska utrikespolitiken och framförallt då dess inriktning på Tredje världen. Gösta Hulten och Jan Samuelsson konstaterar i boken Mediavänstern (1983) att ett oproportionerligt stort antal journalister har vänstersympatier. De föreslår därför skämtsamt att dåvarande vpk borde kallas “vänsterpartiet journalisterna”!
Den vänsterinriktade synen på utrikespolitiska frågor i våra massmedier ledde i första hand till en negativ beskrivning av USA och dess internationella preferenser. Exemplet Vietnamkriget är här välkänt. Samma mönster har upprepats beträffande andra utrikespolitiska frågor, till exempel södra Afrika, Chile och Nicaragua. Såväl mediavänstern som etablissemanget inom utrikesförvaltning och biståndsarbete fick en chock då sandinisterna i Nicaragua i fria allmänna val 1990 besegrades av liberalerna under ledning av Violeta Chamorro. Andra gladdes naturligtvis åt att Nicaragua blivit en demokrati.
1980-talet innebar i det stora perspektivet ett uppbrott från den västerländska masochism som rått efter det amerikanska nederlaget i Indokina och som framförallt förkroppsligades av Carter-administrationen i Washington 1977-80. Med Ronald Reagans åttaåriga presidenttid 1981-88 föddes och utvecklades en ny amerikansk patriotism som fick vittgående internationella konsekvenser. Reagans upprustning ledde till att Sovjetunionen, där 1985 Michail Gorbatjov blivit president, gav upp försöken att hålla jämna steg med USA och väst. Konsekvensen blev att ryssarna lämnade Afghanistan och omprövade sitt omfattande stöd till kommunistiska regimer och rörelser runt om i världen och till och med gav upp sin hegemoni över Östeuropa.
Då Gorbatjov 1990 tilldelades Nobels fredspris menade insiktsfulla bedömare naturligt nog att det var Reagan som var den moraliske pristagaren, ty det var hans “pansrade näve” som lett till Moskvas nyorientering.
Ett kraftfullt uttryck för den nya amerikanska nationalkänslan var engagemanget i spetsen för FN-alliansen för Kuwaits befrielse i januari och februari 1991. Utan den patriotism som grundlagts av Reagan hade aldrig George Bush kunnat gå i land med sin rakryggade politik som ledde USA och alliansen till seger mot Irak på drygt 40 dagar. För svaret för Kuwait hade i själva verket många likheter med vad som tidigare skett i Korea och Vietnam, där FN (i Korea) och USA också för svarat små länder som utsatts för väpnad aggression.
Det fanns flera orsaker till att operation “Ökenstorm” i Persiska viken i motsats till det olycksaliga Vietnamkriget blev en spektakulär militär framgång för USA och de allierade, varav ett flertal arabländer. Framförallt hade amerikanarna lärt sig att operationen i Mellanöstern måste klaras av på kortast möjliga tid. Befälhavaren, general Norman Schwarzkopf, klargjorde därför mycket tidigt att kriget mot Irak skulle bli “kort och skarpt”. En annan lärdom var att tillse att om möjligt endast militära mål träffades av de allierades bomber. Anklagelser om terrorkrig måste till varje pris undvikas. Detta lyckades i stort, även om också civila mål av misstag träffades vid några tillfällen beroende på att irakierna liksom tidigare nordvietnameserna byggt militära anläggningar i direkt anslutning till bostadsområden eller sjukhus.
Ett viktigt led i de allierade krigsansträngningarna var även att få kontroll över vad som i medierna sades och skrevs om operationerna. Det var allmänt känt att massmedia var ett av de viktigaste slagfälten under konflikten i Indokina. Detta hade fienderna behärskat totalt och därmed vunnit den allmänna opinionens sympatier, trots att regimen i Hanoi i verkligheten var föga mer tilltalande än den i Bagdad under Saddam Hussein.
Den internationella utvecklingen från och med 1980-talets början har gjort den svenska politiken – en kylig inställning till USA och västvärlden men vänskap med Sovjet och dess lydregimer i Tredje världen – förlegad. För civiliserade länder har det varit uppenbart att denna svenska hållning rimmat synnerligen illa med den officiella neutralitetsdoktrinen. Det vore mer korrekt att tala om den svenska neutralitetsmyten.
Det är hög tid att vi en gång för alla överger denna och öppet visar vår solidaritet med västvärlden såväl politiskt som militärt. Kanske bör Sverige ansöka om medlemskap i NATO.
Mitt arbete gör inte anspråk på att vara någon fullständig redovisning av svensk utrikespolitik såsom jag ser den. Jag vill mot en historisk bakgrund teckna delar, låt vara väsentliga sådana, av denna politik.
Och om framställningen någon gång blir polemisk så ber jag ingalunda om ursäkt för det.