Tommy Hansson skrev för några år sedan en roman. Eller ska vi säga skräckskildring. En bild av Det Gröna Sverige år 2017, efter Miljöpartiets maktövertagande. En klassisk framtidsvision men på ett helt unikt tema. Med Miljöpartiet i Regeringen, men som juniorpartner, blev det illa, men inte fullt så illa som författaren skildrade.
176 sidor. Pris 210:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ från vår nätbutik eller betala in 250:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer bokens första kapitel, “Ett budskap från åldermannen” (med lite eftertanke kanske Du tycker att åldermannen – av år 2017 – liknar en idag aktiv svensk – eller rentav skånsk – politiker.
Åldermannen log ännu ett av sina välkända statsmannaleenden i rutan.
-Undrar just vad han har för visdom att meddela mänskligheten i dag, sa Diego Sanchez-Persson till flickvännen och sambon Kirsti Tomasdotter. I likhet med alla andra medborgare i det Gröna Sverige var de vid vite ålagda att ta del av vad rikets statschef hade på hjärtat.
-Vad gammal han har blivit, suckade Kirsti. Men gullig är han. Han måste vara i sjuttiofemårsåldern nu.
Om hon uppfattat det ironiska i Diegos anmärkning så visade hon det i varje fall inte.
-Någonting sånt, sa Diego och vred upp ljudet för att kunna tillgodogöra sig åldermannens tal till nationen “i en viktig angelägenhet”, som talet hade presenterats officiellt. Regeringen lät regelbundet göra stickprovsundersökningar på arbetsplatserna och i hemmen för att kontrollera att budskapet nått fram. Bristande kunskaper kunde leda till otrevligheter som löneavdrag eller tvångstjänst.
-Mina föräldrar har berättat om hur det var när det fanns färg-TV och flera olika kanaler, sa Diego när han betraktade den svart-vita sjuttontumrutan med de rullande störningsränderna. Kirsti måste ha lagt märke till det längtande i Diegos röst, ty hon sa ganska skarpt:
-Mina med. Det var ju på den tiden kommersialismen styrde. När vi importerade våldsserier och annat skräp från USA och Tyskland. Vill du kanske ha tillbaka den tiden?
Diego tystnade för några sekunder. Sen sa han långsamt:
-Tja, det fanns väl ett eller annat värdefullt program också. Och om det var något man inte gillade kunde man alltid stänga av eller byta kanal. Det fanns valfrihet, och-
-Valfrihet för vem? sporde Kirsti ännu skarpare och satte hakan lite i vädret på det sätt som Diego kommit på sig själv med att avsky.
-För alla som ville ha, svarade han snabbt. Men tyst nu så får vi höra vad han har att säga. Precis som om det inte skulle vara tillräckligt svårt att höra vad han säger – med den dialekten.
Åldermannen tittade ner i sitt koncept genom de halvmånformade läsglasögonen. En vit hårtest hängde ner över ena ögat, och han strök då och då med ena handen över hakan med det vita gammelmansskägget. Så rätade han tungt på huvudet och tittade rakt in i kameran med stadig blick.
-Vad gullig han är, kuttrade Kirsti igen. Diego bet ihop tänderna och teg.
Kära landsmän, fortsatte mannen i TV-rutan med sitt sydsvenska idiom. De här så kallade talen till nationen har blivit en tradition nu. Och vi behöver goda traditioner som ger kontinuitet i vårt kära Gröna Sverige. Ibland har jag för vårt gemensamma bästas skull varit tvungen att förmedla ganska tunga budskap till er, tyngre än jag skulle ha velat. Men nöden har, som man säger, ingen lag. Om det här landet och den här planeten ska överleva krävs uppoffringar. Det är därför helt nödvändigt att utrota de sista resterna av den kapitalistiska slit-och-släng-mentaliteten.
-Kirsti fixerade TV-rutan nästan som i trance. Diego skakade nästan omärkligt på huvudet.
-Men den här gången, fortsatte åldermannen, har jag glada nyheter, nyheter som visar att jag och den gröna regeringen inte bara har betungande pålagor att ge er. Som ni vet har det under ett antal år inte varit tillåtet för personer som inte har representativa funktioner i samhället att resa utomlands, utom till vårt gröna systerland Norge. Många av er har kanske knotat över detta och i hemlighet knutit näven i byxfickan. Det har jag i så fall förståelse för – vi är inte mer än människor, någon av oss. Vi vet dock alla, att det varit en nödvändig uppoffring…
-Ska du snacka om, som jämt och ständigt far omkring i världen! fräste Diego som kände att han inte kunde vara tyst längre. Kirsti tycktes inte ha hört vad han sa utan fortsatte att stirra in i rutan.
-…påfrestningar på den globala miljön, malde den skånska rösten vidare. Föreställ er bara vilka föroreningar en jetmotor spyr ut. Det är rena döden för djur, växter och sjöar. Eller tänk på det oerhörda slitaget på vägar, skogar och luft. Lyckligtvis har dock vi envetna svenskar och norrmän satt stopp för alla långa resor utom de allra mest nödvändiga. Tro mig, allt fler länder kommer att göra samma sak framöver. Vi står i ständig kontakt med regeringar och statschefer om detta. Gröna Sverige går före med gott exem,pel som en förebild för alla andra. Som ni alla vet var det precis därför det var vår plikt mot miljön att förbjuda import från utomnordiska länder. Vi vet, tro mig, att alla sådana här nödvändiga förändringar är besvärliga i början. Men vi vet också hur förnuftigt vårt gröna, sköna svenska folk är!
-Kom till saken, muttrade Diego otåligt. Cut the bullshit (han kom ihåg ett vulgärt amerikanskt uttryck som hans mamma en gång lärt honom). Tänk om alla länder hade slutat handla med Afrika, då skulle afrikanerna ha förblivit i det eländiga tillstånd de var i för tjugo år sedan.
Diego noterade hur Kirsti åter satte upp hakan i vädret, men hon förblev tyst.
-Men nu har alltså jag och regeringen en present att ge er, sa åldertmannen och drog upp mungiporna till ett leende som säkert skulle föreställa landsfaderligt.
-Det var på tiden, fnyste Diego. Ska vi få det stora privilegiet att få tjugoentums TV-apparater i stället för våra sjuttontummare?
Åldermannen fortsatte:
-Efter överläggningar med den gröna regeringen har jag beslutat att alla medborgare från och med det år de fyller tjugo ska få resa fritt i hela Skandinavien, under förutsättning att det lokala ordningsrådet tillstyrker en särskild ansökan som måste lämnas in.
-Heja! utbrast Kirsti i pur entusiasm. Där ser du att han inte är någon omänsklig diktator. Han ser till sitt folks bästa, precis som en ansvarsfull patriark ska göra.
-Så nu ska vi stå med mössan i hand inför skitstövlarna på ordningsrådet för nöjet att få resa till Danmark och Finland, sa Diego ironiskt.
-Och Island, snäste Kirsti. Till Norge har vi ju alltid fått åka, glöm inte det. Men för dig är det väl bara USA som gäller.
-Skriv upp det, sa Diego med emfas. Han tänkte på sin förestående Amerika-resa. Sedan tre månader tillbaka var han nämligen en av de lyckliga medlemmarna i Gröna symfonikerna, som av åldermannen själv utnämnts till “kulturambassadörer” för att bli ett av landets kulturella ansikten utåt. Diego hade sedan tidiga tonår medvetet gått in för att kvalificera sig till en plats i denna illustra orkester – dels på grund av den höga status detta medförde, dels därför att en plats här skulle ge möjligheter att resa i världen.
Dylika privilegier var eljest nästan okända för det Gröna Sveriges invånare. En möjlighet var att bli diplomat, en annan att bli invald i regeringskabinettet. Man kunde också bli en högt kvalificerad kultur- eller idrottsutövare. Envar inser att endast en mycket begränsad elit kunde komma därhän. För en ledamot av riksdagen var det dessutom i praktiken nödvändigt att vara talman eller åtminstone gruppledare eller utskottsordförande för att komma utom Sveriges och systerlandet Norges landamären.
Diego Sanchez-Persson hade alltså valt musiken som språngbräda, ty ända från tidig barndom hade han ansetts vara ett musikaliskt underbarn. Själv upphörde han aldrig att förvånas att inte alla andra var utrustade med samma begåvning.
-Undrar vad det kommer för djävulskap efter detta, muttrade han för sig själv sedan han knäppt av apparaten. Klockan var åtta på kvällen och Kirsti skulle se en fyra timmar lång film om den norska miljörörelsens hjältemodiga kamp mot sälklubbning och valfångst på åttio- och nittiotalen.