Det totalitära Kinas härskare bibringade världen en översvallande positiv bild av sitt land under kulturrevolutionen. Och gör det också idag. Trots att det politiska systemet i grunden inte ändrats och det politiska förtrycket består. Bilden må växla från gång till till annan, men den positiva undertonen består trots de många omvälvningarna.
I “Kinesiska skuggbilder” tas frågan upp ur ett helt annat perspektiv. Simon Leys har gedigna kunskaper om Kina, kinesisk historia, kultur och politik. Med besvikelse tvingas han berätta om de många skuggor som tynger det Kina han älskar.
Simon Leys är lärare i kinesiska språket och litteraturen vid Australian National University i Canberra. Han har tidigare varit belgisk kulturattaché i Peking.
“Med säker fransk stil och skarp ironi skildrar han det nya Kinas mandariner… Tyvärr är det en fullständigt realistisk beskrivning som Leys gör… ett viktigt bidrag i dne Kinadebatt som har fått slagsida av politiskt önsketänkande och brist på allsidig information… Simon Leys låter oss se skuggor i den kinesiska verkligheten som tidigare medvetet eller omedvetet retuscherats bort från en soligt idyllisk Kinabild” skrev Lars Ellström i Dagens Nyheter
208 sidor. Pris 80:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ från vår nätbutik eller betala in 120:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Vi återger här bokens kortaste kapitel (två av 202 sidor), “Mellanspel i helgonkunskap”:
De kommunistiska myndigheterna i Kina har haft otur med en del av de personer som de berättat om som efterföljansvärda exempel. Man minns Shih Chuan-hsiang, mönsterkloakarbetaren, som senare avslöjades som lärjunge till Liu Shao-chi och följdriktigt störtades från sin piedestal. Man har lärt sig på det hårda sättet vad kyrkan har vetat sedan länge, vänta med att helgonförklara någon tills vederbörande är död – och välj för säkerhets skull ibland någon som inte ens har existerat.
Det senaste helgonet som förts fram för dyrkan av massorna är Chen Tai-shan och han dog (sägs det) i december 1971, i unga år. Folkets Dagblad publicerade för en tid sedan hans fotografi och levnadsbeskrivning.
Efter de militära helgonen från Lin Piaos tid – Ou-yang Hai och andra – kommer nu civila helgon. Chen Tai-shan slutade realskolan i Changchun 1968 i den inte särskilt låga åldern 21. Han skickades att arbeta i en fabrik, han blev lärling i en bilfabrik. Han accepterade sitt arbete med entusiasm och blev snabbt en mönsterarbetare. Som i alla gyllene legender och revolutionära operor anländer den Onde när handlingen verkar urarta. Den Onde kommer med frestelser för att återupprätta intresset. I Chien Tai-shans fabrik fanns ljusskygga individer som ville förleda de unga arbetarna, och särskilt ansträngde sig för att komma åt en ung lovande aktivist. Samtalen är misstänkta: Man pratar om mat och mode! Deras illasinnade och korrupta avsikter åskådliggörs på många sätt: de som tycker om att röka erbjuds lyxcigaretter från ett paket Mu-tan, de som tycker om sötsaker får chocklad och man lånar ut “tvivelaktiga böcker.” Dessa operationer pågår till den dagen då Chen avsöjar de onda avsikterna i en väggtidning med rubriken “Vad döljs bakom godis och cigaretter?” Den unge partiresen räddas av detta initiativ just som han var på väg att sjunka ned i avgrunden, och han återförs till dygden i grevens tid.
Chen utför tusentalas andra dygdiga handlingar – så många att det skulle vara tröttande att redovisa alla här. En detalj får räcka: Han använder sina fickpengar till att köpa Maos samlade verk och han läser dem alla, alla fyra banden (ett utpräglat drag av heroism!). Men hans heroism ska inte vara någon överraskning, för han har fina anor. Hans far, rickshaw-kusken, pryglades alltid av kapitalisterna, och var full av sår och ärr. Hans mor hade arbetat i en fabrik sedan hon var fjorton år och hade förlorat ögat i en olycka på arbetet. Och så vidare.
Hans hälsa undergrävs av en mystisk sjukdom och en feber som aldrig ger sig. Chen tar inte den sjukledighet som han ordineras. När en brand utbryter i fabriken gör han underverk och brännskadas svårt. (Jag avstår från detaljerna; dygd och sadism är ingredienser som ingår i helgonbeskrivningar runt om i världen) Han ligger i plågor i fyrtio dagar och lider fruktansvärt, och får styrka endast genom sin önskan att återvända till produktionen. Till slut dör han, men hinner med att säga några uppbyggande sista ord. Alla gråter. Bland hans tillhörigheter hittar man en dagbok som är full med stora tankar: “En tändsticka kan, även om den slocknar, starta en eld som är tio gånger, hundra gånger, tusen gånger, miljoner gånger större än sig själv. Jag vill vara tändstickan som tänder socialismens eld.” Efter mannen-som är-den-lilla-kuggen-i-den-stora-maskinen (Lei Feng) har vi alltså här mannen-som-är-en-tändsticka. Vi måste beundra den bokstavliga men något makabra fantasi som låter helgonmakarna i Peking ge sin man tändsticka ett slut som levande fackla, för de troendes uppbyggnad.
I sin förträffliga artikel om kinesisk barnlitteratur har J.P. Dieny uppmärksamt noterat: “Kina behandlar barn som vuxna och vuxna som barn.”