Professor Richard Walker är chef för institutet för internationella studier vid University of South Carloina. “Kommunismens offer i Kina” sammanställde han på uppdrag av amerikanska senatens justitieutskott. Förord till skriften är skrivet av senater James O Eastland. Slutsatsen av Walkers studie är att Mao Zedong som massmördare vida överträffar såväl Adolf Hitler som Josef Stalin.
36 sidor. Pris 50:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ från vår nätbutik eller betala in 90:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer ett kort avsnitt om slavarbetslägren:
SLAVARBETE
Ett av de tyngsta offren som det kinesiska folket har fått ge under kommunismen har skett inom ramen för systemet med “reform genom arbete”, en omskrivning för slavarbete. Slavarbete har varit en del av det kommunistkinesiska systemet från begynnelsen, även om de 77 reglerna – utarbetade med hjälp av sovjetiska experter utsända av Stalin – inte gjordes upp förrän den 27 juni 1952 och officiellt inte fastställdes förrän den 26 augusti 1954.
Under de första åren talade Peking helt öppet om systemet, eftersom man var övertygad om att det skulle omstöpa de forna klassfiender, som man hoppades kunna “rädda”. Det är intressant att notera att trots att slavläger är en naturlig och väsentlig del av det kommunistiska ekonomiska systemet har de knappt ägnats någon uppmärksamhet i västerlandet under mer än ett årtionde. Man kan studera China Quarterly (den mest kvalificerade akademiska tidskriften om Kommunist-Kina) utan att hitta en enda diskussion om behandlingen av slavarbetarna.
En del av svårigheterna kan ligga i att öppna beskrivningar av slavlägersyste met har försvunnit efter framläggandet av en rapport för FN:s sociala och ekonomiska råd (ECOSOC) i december 1955, en rapport om tvångsarbete som ägnade en stor del av innehållet åt förhållandena i Kina. I samband med tioårsjubileet av Folkrepubliken Kina 1959 visades dock i Peking en utställning om “korrektionsarbetslägrens” prestationer. En liknande utställning visades i Huhehot i april 1960. Senare har flyktingar från det kinesiska fastlandet vittnat om den fortsatta betydelsen av tvångsarbete i Kina. Under Kulturrevolutionen blev utlänningar återigen påminda om tvångsarbetslägrens ekononomiska betydelse. I striderna mellan fraktionerna i Kanton 1967 rapporterade
t.ex. en skrift från “Röda Gardet” att Kanton stod inför “en avgörande strid” och noterade att lägerarbetare hade frisläppts.
Det har bara gjorts mindre försök att systematiskt undersöka tvångsarbetsläger systemet i Kina. Efter det att detaljer sammanställts i en del FN-rapporter, detaljer som byggde på kommunisternas egna rapporter om “reformarbetslägren” minskade Peking på informationen om systemet med “reform genom arbete”.
Det är ironiskt att diskussionen om slavarbete i Kommunist-Kina fördes i Sovjet. Radio Moskva hävdade t.ex. den 30 maj 1967 att mer än 18 miljoner politiska fångar försmäktade i 10.000 läger på det kinesiska fastlandet och man citerade flyktingar från Kina som rapporterade att folk i arbetslägren behandlades som djur. Säkerligen finns det anledning att närmare undersöka denna del av verkligheten i Maos, som är så nära för knippad med hela samhällssystemets uppbyggnad. Men vi behöver mer tillförlitliga informationer än de som Sovjet kan förse oss med, för att verkligen för stå i vilken utsträckning slavarbetslägren färgar hela det kommunistiska Kina.
Både för arbetslägren och för antalet dödsoffer i dem är siffrorna osäkra. FN:s rapport 1955 nämnde mellan 20 och 25 miljoner människor i ordinarie ar betsläger och 12,5 i korrektionsarbetsläger. En västerländsk akademiker upp skattade totalsiffran till 14 miljoner 1954. Allteftersom åren har gått har emellertid institutionen arbetsläger höljts i ett allt tätare töcken. De flesta författare måste, i brist på möjlighet att sammanställa pålitliga delinformationer, nöja sig med opreciserade fraser, men även i de mest försiktiga bedömarnas uttalanden har man talat om det fortlöpande mycket stora antal personer som omfattas av systemet.”
Ingen sifferuppskattning av antalet fångar i tvångsarbetsläger för “reform genom arbete” är mindre än tio miljoner. Men det väsentliga är inte den exakta siffran utan de orimliga mänskliga offer som förorsakas av denna förnedrande behandling av människor på grund av politiska skäl eller på grund av “klassursprung”. De som har flytt och kommit till den fria världen och vittnat lämnar inget tvivel om de omänskliga förhållandena i arbetslägren, svårigheterna för fångarnas familjer och de höga dödstalen i lägren.
Det är möjligt att de kinesiska arbetslägren har krävt fler dödsoffer än avrättningarna – som Robert Conquest har visat vara fallet i Sovjetunionen. Tillgången på livsmedel och de osäkra förhållandena i Kina över huvud taget lämnar knappast något utrymme för hopp om en anständig behandling av slavarbetarna.
Journalister som besökte det kinesiska fastlandet våren 1971 underhölls vid exklusiva banketter av en älskvärd Chou En-lai och ställde inga otrevliga frågor om slavarbete eller godtyckliga omflyttningar av personer till tvångsarbetsbrigader. Men flyktingar ger en nästan oavbruten ström av skrämmande detaljer om systemet, för dem som är intresserade av att lyssna.
Det finns ett annat mänskligt offer i systemet, eftersom terror och fruktan är en väsentlig del av systemet, nedvärderas de människor som tvingas tjäna det: koncentrations- och arbetslägervakter. Följande redogörelse är hämtad fran Yüan Meis vittnesmål, en flykting från ett arbetsläger, avgivet inför den Internationella Kommissionen mot Koncentrationsläger i Brüssel i november 1956.
En vintermorgon när en kall vind blåste från norr, fick 170 slavar gå till arbetet som vanligt. Vid ankomsten till arbetsplatsen, beordrade tjänstgörande föreståndaren Fang Yu, kallad “Pestens stjärna”, männen att vada ner i det iskalla vattnet. Han blåste i sin visselpipa tre gånger, men slavarna ville inte röra på sig. Då avfyrade han ett skott i luften och hotade att skjuta för att döda, om man vägrade att lyda hans order. Mina två vänner och jag hade lyckligtvis satts att fälla träd på sluttningen ner mot floden. Men skottet skrämde dem bägge och de tog skydd under ett tätt buskage. Jag följde dem inte, men jag gömde mig bakom en stor trälåda och kikade på vad som hände därefter.
Tre och tre eller fem och fem började slavarna ta av sig kläderna och drevs ned i det iskalla vattnet som boskap. Men några av dem kom inte ner i vattnet tillräckligt snabbt. Detta retade föreståndaren som tog en k-pist från närmaste vakt och sköt en salva, som omedelbart dödade flera av fångarna. Några hoppade då i vattnet med kläderna på. Men skjutandet blev för mycket för dem och alla rusade iväg i skilda riktningar för att söka skydd.
Man tycktes förlora kontrollen över situationen och de beväpnade vakterna började också skjuta. En kort stund senare var ett helt kompani med gränstrupper på väg till platsen och placerades ut i området. Ordning återupprättades till priset av ytterligare oskyldiga människoliv.