“Rättvisan och psykologin” tar upp en brännande fråga: Kan vi lita på psykologin? Hur stor roll spelar psykologiska expertutlåtanden inför domstolarna? Riskerar inte tilltron till – eller rentav övertron – på psykologisk expertis att underminera rättssäkerheten, inte minst i laddade mål som rör incest eller våldtäkt? Mål där det ofta saknas annan bevisning än parternas egna vittnesmål.
En rad psykologer och jurister behandlar detta för många enskilda människor livasavgörand eämne. Livsavgörande för den som är offer för ett brott, men lika mycket för den som är oskyldig och får sitt liv slaget i spåillror av falska anklagelser som undebryggs med missvisande utlåtanden från psykologisk expertis.
Medverkande författare:
ArneAndersson, lektor, Göteborg. Fil lic.
Lars Billing, leg pyskolog, Täby. Specialist i barn- och ungdomspsy kologi, samt vittnespsykologi.
Bo Edvardsson, universitetslektor vid Högskolan i Örebro. Doktor och leg psykolog.
Lennart Hane, advokat, Stockholm. Jur kand.
Berl Kutchinsky, docent vid Kriminalistisk Institut, Köpenhamns Universitet. Kriminolog, klinisk psykolog.
Marianne Rasmuson, professor em vid Umeå Universitet. Fil dr i genetik.
Rudolf Schlaug, f d överläkare, Lund. Med dr h c, psykiater.
Lennart Sjöberg, professor vid Handelshögskolan i Stockholm. Fil dr i psykologi.
Siv Westerberg, jurist, Göteborg. Jur kand och med lic.
167 sidor. Pris 180:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ från vår nätbutik eller betala 220:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer Lennart Hanes inledning under rubriken Rättssäkerhet eller psykologi
Rättssäkerhetsbegreppet är förhållandevis gammalt och väl inarbetat i vårt modersmål. För många betyder ordet den säkerhet och hållfasthet med vilka lagarna gäller och tillämpas av rättstillämparna mot eller för oss alla. För andra betyder det fysisk säkerhet under skydd av allt fler poliser. Men också ett skydd för de besuttna även i betydelsen att utsugare och förtryckare skyddas mot dem de parasiterar på.
Andra frågar kanske: Rättssäkerhet för vem ?
För barnen, för deras föräldrar och för famiyen sedd som en okränkbar enhet? – För de psykologiska föräldrarna? – För fosterföräldrarna eller varför inte för byråkratin? Byråkraterna gör ju alltid det rätta eftersom de alltid vet bäst. Då skall vi kanske vara tacksamma för att rättssäkerheten gäller just för dem. Rättssäkerheten skulle då kräva att de skyddas mot anmärkningar, straff eller skadestånd för vad som mätt med sunt förnuft liknar allvarliga fel eller till och med övergrepp.
Stundom förtydligas rättssäkerheten som sådan med de anglosaxiska uttrycken “the rule of law” via markeringen av motsatsen “the rule of men”. Häri framträder också kravet att grundvalen för rättssäkerheten är legalitetsprincipen. Enligt denna måste lagen vara klar och tydlig och inte så generell eller svepande att den ger utrymme för godtycke. Först härigenom skapar rättssäkerheten ett skydd för vad som vanligen förknippas därmed, ett icke alltför snävt revir av frihet och spelrum för de skapande krafterna samt skydd för den personliga integriteten eller kort och gott det rättsliga skyddet för våra mera grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.
Det kanske mest drastiska exemplet på rättssäkerhetens fundamen tala betydelse för ett drägligt liv utgör sovietsystemet (kommunism eller socialism). Utmärkande härför är avsaknaden av en fungerande rättssäkerhet, ersatt av en väldig byråkrati. Ett system som för första gången i mänsklighetens historia med en serie brutaliteter tvingar medborgarna kvar i det egna landet tvärtemot vad som eljest sker – att utestänga främlingar. När nu gränserna i dessa länder öppnas framträder ansatser till en kolossal folkvandring.
Trots rättssäkerhetens närmast livsavgörande betydelse tycks dess angripare vara fler och ha lättare att komma till tals än dess få och kanske nedtystade försvarare. I västvärlden, men kanske alltmer markant i vårt land, har angreppen på rättssäkerheten varit framgångs rika. Angreppen har huvudsakligen sökt sig tre fåror.
I den första träffar vi på en enastående språkförbistring och begreppsförvirring som icke sällan är så framgångsrik att även våra mera värdefulla begrepp antingen uttänjs över sin bristningsgräns eller också förvrids till sin motsats. Härvidlag uppmärksammar jag endast rättssäkerhetsbegreppet som i en slags marxistisk trend styckats av rättssociologer till en formell (traditionell) och en materiell (modern) funktion. Den förra utmärkes av hård lagbundenhet och kännetecknas bl a av att förvaltningsbeslut och domar skall vara förutsebara. Medan i den senare rättvisan skulle framträda i varje enskilt fall som en produkt av förhärskande värderingar och beslutsfattarens höga visdom,vilken bäst kom till sin rätt via ett fritt skön. I den andra träffar vi på nyspråkets ordmagi som Iyckats glorifiera en oavbruten ström av lagar och författningar, vilka praktiskt taget alla överlämnar avgörandet åt domarens fria skön. Några gränser härför mot ett allmänt tyckande cller godtycke står ej att finna. Icke heller går det att bevisa att en domare tycker bättre än någon annan. Faran för rättssäkerheten mcd denna nya lagstiftningsteknik är att den kan helt undergräva rättssäkerheten utan att det märks på annat sätt än av de av godtycket direkt drabbade. Rättssäkerheten kan slås ut just genom att legalitetsprincipcn törintas.
I dcn tredje fåran möter vi den stora skaran av experter med anspråk på att ta över domstolens beslutsmakt. Med teknikens framsteg är det nödvändigt att knyta olika sakkunniga till domstolen och att de i praktikcn får fälla domstolcns avgöranden.
Enligt dcn marxistiska teorin skulle allt kunna ges en vetenskaplig förklaring, även då mänskliga beteenden, relationer och icke minst människans utveckling, vars förändringar huvudsakligen påverkas av miljöfaktorer.
Detta synsätt har gett psykologin dess stora politiska och kommersiella chans.
Skilda hugskott eller som de numera heter – projekt- kan enkelt förpackas i en psykologisk språkdräkt som backar upp och smidigt anpassas till flertalet politiska initiativ och beslut samtidigt som de som gått någon kurs i psykologi eller tillägnat sig ett anmärkningsvärt litet förråd med psykologiska termer såsom beslutsfattare fått ett växande inflytande. Nu har ju vetenskapen trätt in i beslutsprocessen. Psykologerna har framför allt inom den offentliga sektorn blivit något av en ny överhet till gagn för byråkratins makttillväxt – på bekostnad av det sunda förnuftet.
Här ges tyvärr inte utrymme för frågeställningen om vi över huvud har något psyke eller hur detta förhåller sig till vår själ och var platsen för våra samveten finns. Ej heller för frågan om icke alla förment psykologiska förändringar och förklaringar enbart beskriver en följd av (kemiska?) förändringar i den mänskliga hjärnan, som ju dock är det största av alla biologiska mirakler.
Ej heller ges utrymme för annat än att uppmärksamma att behandlingsexpansionen som väsentligen tar sin näring i psykologiska ter mer mestadels misslyckats och då enkelt kan bli ett skoningslöst vapen mot helt värnlösa.
I stället avgränsas undersökningen till att granska psykologernas intåg i våra rättssalar. Främst i fråga om byråkratins offensiva insatser mot familjen, varvid barnen omvandlats till bevismedel mot föräldrarna. Psykologerna skall exklusivt finna sanningen ur barnens berättclser om sexuella närmanden från föräldrarna men också om barn utan några synbara missförhållanden i hemmen, men som en följd av prognoser om framtida psykiska skaderisker, bör skiljas från sina hem.
Har familjerna ingen rättssäkerhet – vem kan då känna sig säker?